Dina ord, varje ton av din röst

släpar mig nerför minnesgatan

och jag släpas med tills jag

inte längre Kan gå

inte längre kan springa därifrån

Rosentaggar fallna från rosorna från förr

allt för att påmnna mig om hur livet en gång var

Varje blick, rörelse du gör, när du rör vid mig

om så endast för att sträcka dig över mig

för att få tag i kontrollen till tv:n

Själv har jag ingen kontroll alls, över mitt liv

trots att det hela är som en dockisåpa

men ingen hjälte fanns någonsin här

endast jag och min misär

endast jag och all den smärta jag bär

Men du släpar mig ideligen

längs minnesgatan

tills min fötter blöder

och jag inte längre kan tänka på annat

Tills mina ögon värker efter alla tårar

och min mun gapar i uttorkning

och jag inte längre kan tänka, på framtiden

då är du äntligen nöjd

och slänger mig

i en hög av det förflutna