Och tårarna kommer igen

våra händer faller ifrån varandra

och jag går vilse på vägen hem

I min hand vilar nu ett fotoalbum

och jag ler åt alla gamla minnen

åt alla åtskilliga sinnen

vi varit i då, då ögonblick tagits

och packats platta för att förvaras i en vind

i minnet av hur det kändes smeket mot min kind

och Du var min vind

men vinden har sinat nu

precis som du

och blommor växer över dig

för andra är du ett med alla andra

men inte för mig

För mig kommer du alltid att vara

den som gav stjärnor i mina tårade ögon

den som log solsken och fick mig att göra detsamma

Du kommer för alltid att vara den, som räddade mig

Därför kändes det så svårt

när jag aldrig kunde

rädda dig