Spiraltrappan upp till lägenheten hade många sprickor, som där hon hade kastat cykelhjälmen efter första gången hon cyklat, hon hade varit sju och cykeln hade sabbat hennes fot totalt och hon hade skrikit så alla grannarna hade svurit i en hel vecka efteråt. På vägen upp till lägenheten som skulle vara tom som alltid när hon kom hem, mamma var på jobbet, pappa var antagligen med några polare på puben och hennes syster skulle antagligen snart komma hem med ett följe av fnittrande småtöser, ångesten för att gå in i lägenheten var nästan lika hemsk som den när hon skulle lämna den. Och det blå stjärnhalsbandet hon alltid bar hade hon tappat på vägen hem när killarna i hennes klass hade följt henne hela vägen och omringat henne med sina löjliga cyklar, det var flera år sen nu men allt kändes exakt likadant. Fast ångesten var starkare än någonsin, och handsvetten pölade sig framför henne på trappstegen och hon funderade för en sekund på om hon inte skulle trä rakt i pölen och hoppas på att den skulle få henne att halka och falla baklänges nerför trappan och kanske bryta nacken om hon hade tur...

Men det hade hon aldrig med hennes otur hade hon säkerligen bara stukat handleden som mest. Tanken fick henne alldeles snurrig, tanken på hur omöjlig hennes död var, hon hade försökt åtskilliga gånger och hade misslyckats alla gånger antingen på grund av sin egen fega jävla rädsla eller på grund av att hennes mamma hittat tabletterna alla gånger hon gömt undan.

Killen hon en gång älskat, Marcus hade sårat henne flera tusen gånger, de hade aldrig haft varandra mer än mellan ikealakan och tomma löften men allt kändes så hopplöst, livet så meningslöst, och hans stumhet gjorde ingenting bättre. Men hon var som en mal till ljus inför honom, och hon bara fortsatte att gå tillbaka. Men det var inte det som gjorde ont, hon älskade inte honom längre, det var hans förbannade stumhet som sakta drog allt liv ur hennes kropp.

Plötsligt bröts hennes tankar av skratt och fnitter och småskrik från hennes syster och hennes små kompisar som var 2 år yngre än Sara själv. Fort halade hon fram nyckeln ur fickan och nästan slängde sig mot lägenhetsdörren, låste upp det just smörjda låset, drog av sig skorna och skyndade sig in på sitt rum och startade musik i sista sekund. Hon låste dörren och föll sedan utmattad ner på sängen med det lockiga blonda håret flygande och slöt sina blå ögon för två sekunder. Men samtidigt som hon av hela sin varelse bara ville smälta samman med sängen och bara försvinna, somna in där och dö, var hon livrädd för att det inte skulle finnas något syre dit hon försvann, för att där hon hamnade skulle vara ännu värre, mörkare och ensammare än där hon nu var. Fönsterlampan tecknade sig stilla gentemot fönsterrutans skymmande yttre. Tyst drog hon fram spritflaskan hon gömt under sängen, mamma skulle inte märka något, pappa var en annan sak. Han var beroende av skiten och skulle definitivt lägga märka till dess bortgång, mer än vad han någonsin skulle lägga märke till Hennes bortgång. På tre klunkar hade hon tömt en fjärdedel av innehållet och tänkte inte sluta där.

Det var fredag och hon skulle strax gå och duscha och göra sig klar för att gå hem till en killkompis. Han skulle antagligen ha fest som vanligt och hon behövde komma ifrån. I duschen stod hon i nästan 40 minuter och ångade världen från sina axlar och hoppades på att ångesten skulle lossna och bara falla ner i avgrunden, ner i det ruttnande avloppet och stanna borta. Men det gjorde den aldrig, den hade klamrat sig fast vid hennes hjärta och lungor och vägrade släppa taget. Hon greppade rakhyveln och raklöddret och började varsamt lödda in sina bleka ben, bleka förutom där hon skurit sig innan, ärren var lilablå och avtecknades tydligt. Plötsligt började hon gråta, utan att veta varför, bara att hon mådde dåligt om möjligt ännu tydligare än för två sekunder sedan. I en nästan transliknande rörelse lät hon rakhyvelns vassa blad smeka över den alltför åderfria handleden, lät den tränga igenom huden medan hon tryckte så hårt hon kunde. Men hon kunde inte få det djupt nog, det räckte aldrig för att förblöda. Kanske var det ångestens fel, kanske hade den gjort henne Ännu fegare än för sex år sen när allt det här började. Blodet droppade alldeles vinrött i blödande klumpar som snabbt tunnades ut, och såg på hur det rann ner från handleden och försvann i vattenforset som om det aldrig ensexisterat. Tyst svepte hon in sig i ett stort badlakan och gick så ljudlöst hon kunde in till sitt rum, livrädd för att någon skulle märka henne. Hon orkade inte med dem nu, det gjorde hon aldrig. Hon klarade inte av bombaderingen av deras frågor, leenden och blickar på sig just nu. Det gjorde alltför ont att se vanliga människor. Upp till sjuan hade hon varit en av dem, men nu var hon långt ifrån, så långt ifrån man någonsin Kan komma från att vara, en av dem, de vanliga normala, sjukligt lyckiga människorna.

Hej. hej. Sara. okej, mumlade hon till svar på vad folket i det rökiga uterummet sa när hon kom hem till Peter. Hon var alltid blyg från början men blev sedan alltid nästan galet öppen, och skämtade och pratade hela tiden och hur mycket som helst, vilket roade vissa medan det störde vissa som det brukar vara. Hon hade kommit till att bli en mästare på charader, ingen kunde fejka överlevnad och fasader som henne. Ingen kunde se att hon mådde dåligt, så länge hon inte såg direkt på dem och de på henne, för inte ens krigsmålningen runt hennes blå ögon kunde dölja sorgen som vilade där i. Men hon hade sina knep, om tårarna kom till ögonen skrattade hon alltid och sa usch det är det värsta med att röka, jag Hatar att få rök i ögonen.

En timme och två groggar och en öl senare var hon klart full, det blev hon väldigt lätt men ändå hade hon fortfarande inte fått klart exakt Hur mycket hon kunde dricka innan hon blev full. Våldtäkten som hon varit med om året innan hade hänt första gången hon blev full. Hon hatade det, att inte ha kontroll över sig själv. Men ändå på något vis så fortsatte hon att bli full, omedvetet dock, precis som den där första hemska gången som nästan tagit livet av henne, oskulden, den borde inte ha blivit tagen så, tänkte hon sorgset.

Röken silades ut genom söndriga tänder och igenhånglade munnar, den var överallt och hon bara sluddrade till svar och skrattade löjligt när någon sa något till henne. Plötsligt drog den ena killen fram en pipa, en modernare version av den gamla hennes bortgångna morfar hade bolmat tobak med på släktträffar och födelsedagar, som hon saknade honom. Väl tillbaka i verkligheten där morfaderns rök sedan länge sinat och hon var fullare än en alika drog killen med pipan ner kepsen lite till, onödigt tänkte hon, helt utan anledning och såg på när han tog upp några bruna små bitar och började mosa dem lite lätt medan Peter skrämmande vant slet sönder en halv cigarett och pepprade det mosade bruna som de nu pressat ner i pipans lilla mynning. Stanken var nästan outhärdlig när de tände på och blåste in det haschliknande kladdet. Sedan drog de alla först ett riktigt bloss och skickade vidare, den kom till henne och hon tvekade en aning innan hon sedan tog ett rikligt bloss och blundade och höll andan för att inte hosta och blåste sedan ut, alla skrattade lite tyst åt nybörjaren.

En kvart och tre pipor senare var hela världen som bortblåst, det var bara hon, Peter och en kompis till de båda killen med pipan som var kvar. Sara satt ensam vid bordet, pipan låg framför henne, den glödde fortfarande och de andra två skrattade och slogs på skoj trots att de båda var väl över 18, 20 år var de för att vara exakt, ett och ett halvt år äldre än henne själv. Marcus hade just varit där och sett henne hög, han hade klagat på henne, som alltid, sagt att han var besviken och sedan bara gått därifrån utan att säga något mer till henne. Det gjorde så ont, att ingen någonsin kunde bli annat än besviken på henne, Och att Han inte såg på henne som något annat än en stor besvikelse, precis som alla andra gnällde på henne.

Tyst satt hon bara där med tårar i ögonen och kände hur allt snurrade, hur hela världen låg bortom rymden och hur bedövad hon var, det var skönt men kvävande. Då såg hon några vita omärkta tabletter ligga på det tobaksfyllda bordet, full och hög som hon var hade hon inte en tanke på vad det var för tablett, utan kunde bara tänka på hur ont i huvudet hon hade. Med en blick på killarna som inte ens visste att hon existerade just då tog hon fem tabletter och släppte dem i sin igenlimmade mun och svalde. Plötsligt kände hon hur allting snurrade tusen gånger värre, ljuset verkade blinka och det kliade i halsen. En stor klump verkade täcke igen hennes luftgångar, strupen var som svullen, det svartnade till för ögonen hela tiden och det kändes som om hon höll på att drunkna och kvävas på samma gång. Hon hostade och hostade och hostade men vad det än var hon hade i halsen som vägrade att låta henne andas så lossnade det inte. Hon reste sig och i nästa sekund låg hon fallen i spiraltrappan, allt gick från slow-motion till hyperspeed och hon hann inte med. Hon reste sig men halkade och föll igen, hårt den här gången, riktigt hårt och hon domnade av direkt, världen rusade och försvann. Några minuter senare kom en tant med en bjäbbig liten hund in genom dörrarna och fick syn på den avsvimmade flickan som låg blödande, hon hade slagit huvudet i fallet och drogerna hade slagit slint på hennes kropp. Den gamla damen skrek till, "herregud någon hjälp, ring ambulans!" Ropade hon och Saras mor som hört stohojet kom rusande ut och fick se sin dotter ligga där, hon nästan flög ner från trappan slängde sig vid sin dotters blödande gestalt och ropade nästan hysteriskt på henne att vakna, två andra inneboende i lägenhetshuset kom ner och den ena ringde fort ambulansen från sin mobil.

På väg in till sjukhuset hade Saras hjärta redan stannat två gånger, och hennes mor satt bredvid och skrek åt dem att rädda hennes lilla flicka. Det hela hände så fort, ambulansen kom, de rusade in henne på båren, återupplivade henne två gånger, när de väl kom fram till sjukhuset var läget om möjligt ännu mer kritiskt. De magpumpade henne och fick då se att det var droger, tabletterna hade varit X och de hade mer eller mindre kokat hennes hjärna. I flera timmar arbetade läkare och kirurger på att försöka rädda både henne och så mycket de kunde av hennes friterade hjärna. När de till slut fick ge upp hade de kunnat rädda allt utom två större delar, minnet och hörseln hade skadats rejält. Läkarna berättade för modern att minnesförlusten skulle bli stor, men att hon kunde komma att minnas mindre grejer längre fram, att hennes dotter aldrig mer skulle höra ett ljud att fallet tillsammans med den massiva överdosen och att hon legat på trappan en tid innan hjälp kom hade gjort det och hennes mor började gråta hysteriskt.

Efter operationen låg Sara i koma i flera veckor. Peter och killen med pipan hade varit där en gång men inte sagt något. Marcus hade varit där en gång och bara suttit vid henne, sett på henne och känt hur det värkt i hjärtat. Men det visste hon inte, hon kände inget, sluten under glaskupan som koman skapat runt henne. En dag slog hon äntligen upp ögonen för en kort sekund, just som ingen var där, en tår föll, rann ner och försvann vid örat och vid håret. Hon slöt ögonen och försvann in dimman igen. Några dagar senare vaknade hon upp för en andra gång, denna gången var hennes mor och syster där, hela hennes kropp värkte men hon mindes inte varför. Allt var tyst, hon hörde inte ett ljud, utan såg bara i plåga på sin mor och syster som hon inte kände igen, osäker, ensam och rädd låg hon bara där, det var inte mycket hon mindes, bara få enstaka saker som hur man gick på toaletten och några rörelser som att ta i hand, resten kände hon inte längre till, inte hur man pratade, vem alla var, eller ens vem hon själv var. Hennes mor sträckte fram handen mot henne men hon vände bara på huvudet och stirrade ut i tomma intet. Tystnaden var öronbedövande.

Så fort hon kommit ifrån sjukhuset började bilder, glimtar av hennes gamla liv nå henne, trots att hon gjorde allt för att hålla dem borta, hon visste inte vad det var som gjorde så ont med hennes gamla liv eller hennes gamla jag och hon ville inte veta det heller. Håret hade växt men minnesgången tog längre tid, eftersom hon verkligen inte ville minnas något och undvek att träffa folk som kunde få henne att minnas. Men en dag flera månader senare när hon var ute och gick fick Marcus syn på henne, och utan att tänka sig för gick han fram till henne för att säga hej och kramade om henne men hon ryggade snabbt tillbaka och bara såg rädd på honom. Och han mindes att hon inte mindes honom, det värkte i honom igen. Kramen hade dock tryckt till ännu en nerv i hennes minne och hon mindes en smärta så stark att hon knappt kunde andas och hukade sig snabbt och höll sig om magen, med ena handen mot hjärtat. Det enda hon visste om den här mannen var att hans kramar gav henne otrolig smärta, och fick det att värka i hennes hjärta. ”V.v..vem är du?” Nästan mimade hon fram istället för att säga det, hon mindes lite hur man pratade men hon visste inte om hon sa det rätt. Hon hade sett honom några få gånger under det gånga halvåret Den unge mannen såg på henne, blinkade till och såg bort, men sa sedan stilla ”Det är jag.. Marcus” och försökte göra det så tydligt som möjligt så att hon kunde läsa det på hans läppar. Det var en av de läxor hon fått, att lära sig läsa på läppar. Hon skakade på huvudet och sa sedan och ansträngde sig för att tala någorlunda rätt fast hon inte kunde höra, ”tjenner jag daj” och log fast hon fick tårar i ögonen bara av att se honom. ”Ja… du var kä…” började han men avslutade inte det. Hon hade ingen aning om vad han skulle säga, så bra kunde hon inte läsa läppar än. Hon log tyst gav honom en klapp på axeln som tryckte av fler minnen, av smärta, om hur han och hon älskat mellan blå lakan, en känsla av kärlek och hat spred sig genom henne och hon mindes vagt hur han varit besviken på henne den där kvällen. Men hon mindes inte mer än blicken från just den kvällen ännu, hon ville inte minnas och drog snabbt bort handen från hans axel som om hon fått sig en rejäl stöt, mumlade hejdå och rusade sedan därifrån med tårarna plötsligt fallande. Han såg efter henne och hatade sig själv, hatade att hon inte kunde minnas honom utan tårar, men mest av allt hatade han Peter och Magnus för vad de gjort mot henne, han visste att det inte var helt deras fel, de skulle aldrig ge henne X, det var de för självgoda för, de skulle inte riskera… sig själva så.

Spiraltrappan verkade längre och lägenheten än mindre välkomnande, men hon kämpade sig in till sitt rum där hon av gammal vana startade musiken, hon kunde minnas delar av den, delar av låtar, det var sådant som hon var så rädd för att hon skulle glömma med tiden, allt annat kunde kvitta just då. Hmmmhmh nynnade hon på låten som påmint henne om morfadern, hon mindes inte honom så mycket men det hon mindes räckte för att älska honom. Men så kom tårarna, och de var inte för hennes bortgångna morfar… det var för Marcus, minnena blev tätare och hon undvek att träffa honom och alla andra av hennes gamla vänner, hon orkade inte med det. Mobilen pep plötsligt till men hon hörde inget utan såg istället bara att det lös från den och såg på displayen, Marcus namn stod på, ett textmeddelande, där det stod att de måste träffas, hon stängde luckan på telefonen med en smäll som smärtade hennes händer och slungade sedan mobilen tvärs över rummet. Hennes tårar hade gått över i vrede, hon mindes ännu inte helt varför hon hatade honom och varför det gjorde så ont att se honom, att tänka på honom, att ens känna honom. Men en vecka och tio tusen sms senare bestämde hon sig för att träffa honom, hon cyklade vägen hon så smärtsamt väl mindes hem till hans lägenhet, gick in genom porten och uppför de två trapporna och knackade på den nyslipade bruna trädörren. Han öppnade och hon gick motvilligt in, allt var nu så bekant att det värkte. De pratade så gott det gick, hon hade blivit bra på det nu, på att prata och på att läsa läppar. Men plötsligt kände hon en välkänd känsla, ångesten, smärtan av att ha honom, hans kropp så nära medan resten av honom alltid varit så onåbart för henne och hon sa snabbt att hon behövde låna toaletten där hon stod lutad över handfatet en lång stund innan hon till slut öppnade dörren igen. Han frågade om hon var okej och tog henne på axeln, men hon såg inte på honom, det gjorde för ont nu när hon visste varför det smärtade så att vara nära honom. ”Ja måste gå” mumlade hon och tog sina saker och rusade ut därifrån. Han ropade på henne men hon orkade inte bry sig, hon kunde inte vända sig om. Men så fort hon kommit hem kom hans namn upp på displayen, men hon rörde den inte mer än för ett par sekunder, det var som om hennes fingrar drog till hans allt om så bara hans namn. Efter att smärtsamt ha stirrat på hans namn, känt på displayen som hon önskar att hon kunde på honom, med ömhet utan att vara rädd, men det blev för mycket, alltför mycket smärta fanns där i och hon slängde bort telefonen igen.

Flera veckor gick, och hon magrade ännu mer än hon gjort sen hon kom tillbaka från sjukhuset. När hon till slut lämnade lägenheten var hon så mager, så blek och så tärd att man knappt kunde se att det var hon, hon såg ut som om hon var döende, men var nu äntligen framme vid busstationen där hon skulle möta sin mor för att åka till psykologen. Hon hade fortfarande vanor kvar sedan när hon kunde höra, som att hon hade mp3 hörlurarna i öronen på väg till bussen och på bussen fast hon inte kunde höra något. Då fick hon plötsligt syn på Marcus och ryggade direkt tillbaka, det var så längesedan hon sett honom och det högg som knivar i hennes hjärta. Hon älskade honom ännu det visste hon, men det gjorde för ont och han kunde aldrig bry sig om henne mycket nog och mycket mindre älska henne, det var hon, det hade hon blivit övertygad om efter alla minnen hon sett. Men han kom fram till henne och såg på henne, medlidande och skyldigt, ”Jag kände knappt igen dig” mimade han talande, hon nickade plågsamt och pekade på sin mor ”Ja måste….Hejdå” men han hejdade henne just som hon skulle gå och såg på hennes smala ansikte, in i hennes blå ögon, och smekte stilla bort en hårtest som dolde henne och höll det smala ansiktet mellan sina händer ”Jag har saknat dig” viskade han och log stilla med ett plågat uttryck, ”snälla gå inte igen” bad han och hon såg på honom med tårar i ögonen. "Snälla Macus låt maj gå" mumlade hon med darrande röst men han kunde inte släppa henne, han kunde bara inte, men inga ord skulle få henne att tro på honom, att förstå. Istället lutade han sig ner mot henne och hon kunde bara inte hejda honom utan lät hans för så länge giftiga läppar snudda vid hennes och de kysstes länge, mjukt passionerat som om de varit ifrån varandra i en evighet, och hon kunde för första gången känna hans inre, hela honom och hans hjärta. För honom att ha varit ifrån henne så länge hade fått honom att inse hur hemsk han varit mot henne, hur han sårat henne och även hur mycket han älskade henne. Det var svårt för honom att erkänna, han hade inte litat på någon på så länge, men han älskade henne och kunde inte längre dölja det. Och trots att hon av hela sitt hjärta försökt förneka det, så älskade hon honom också.

Men hon mindes aldrig mer om den kvällen och han berättade aldrig, vissa sanningar skall bara aldrig komma fram. För kvällen med överdosen, kvällen med blicken var borta nu, precis som hennes hörsel, men vissa saker händer bara av en mening, och det är att livet inte alltid är rättvist. Men ibland kan faktiskt världen vara rättvis för en sekund och låta kärleken vinna.

Av Mig Jenny Svensson Rosberg

17 Jan- 07