Mörka blå lakan fladdrar i vinden

det röda som rinner syns inte

oexisterande fyller det min kropp

Vi smälter samman

och jag viskar i natten att jag älskar det

att jag älskar att älska med dig,

ditt tillfälliga bosnäste

Du kan skada mig

det är det enda jag egentligen

begär av dig

från tysta läppar

Inbillar åskådarna att jag älskar att älska

medan jag i sanning är beroende av smärtan

som framstår i mina försök att leva

Men du ser det inte

och du undrar aldrig

om det gör för ont

du bara gör som jag säger

utan att tänka, på mig