Man kan inte vara stark hela tiden, ibland faller man bara genom isen

Hur försiktigt man än går.

Man kan låtsas och fejka leende efter leende, låtsas vara en överlevare och att man inte bryr sig längre, men till slut så faller man bara tillbaka.

Hur ska man kunna glömma och få hjärtat att pumpa normalt och smärtfritt igen om den som orsakar en smärta hela tiden Finns Där I?

Jag kan säga att jag hatar honom, och det gör jag också till viss del.

Jag kan till och med säga att jag älskade honom, för det gjorde jag, men när jag säger att det inte gör ont längre, så kan inte ens jag tro på det. För det gör ont, inte alltid men det kommer stunder då man minns allt det där som en gång var så underbart, då man minns att man var dum nog att välja det här själv. För det var ju jag, det var ju Jag som valde det här, att fortsätta träffa honom fast jag märkte att känslorna för honom blev allt starkare, trots att jag visste, trots att han själv varnat mig för det, faktumet att han är totalt Okapabel att lita på och respektera kvinnor, och jag är en kvinna, en kvinna av kött och blod med ett alltför öppet och aktivt hjärta.

För som någon en gång sa

Det kanske är Han som håller i piskan, Men det är Jag som hela tiden binder fast mig själv.

Men trots det så kan jag inte säga att allt bara är mitt fel för det Är inte bara mitt fel.

För det var Han som under mitt stundande då avgörande var hela tiden lutade den balanserande brädan åt Det hållet, åt att hålla mig kvar. Och jag föll för det, jag tog det steget Mot honom istället för Ifrån honom, och jag föll. Under tiden, under de få underbara sekunder just innan jag föll och landade med min bröstkorg blottad för honom, men mitt hjärta vid hans fötter så var allt så fantastiskt och för första gången på evigheter om jag ens Någonsin varit det så var jag lycklig...

Men lycka är för småbarn, som inte förstår bättre än att allt som kommer upp, Måste komma ner.

Är det grova mitt stundande val att komma där ifrån, eller dö, sakta tyna bort och försvinna...?

Men genom allt så vet jag svaret till vad jag måste göra och det är inte någon av de valen

Man kan intala sig själv att man inte lyssnar längre, på den där rösten inuti som hela tiden säger ord, ord från det förflutna som påminner en om en tid då lyckan var så nära, medan den kalla verkligheten om fallet och förlusten av lycka är så fruktansvärt närvarande.

Varför fortsätter vi hela tiden att glömma

Att Allt som kommer upp, Måste komma ner!