Alla vet vi ju hur hemskt det är när ens kompisar alla har någon och man själv inte har det. Det får en bara att sakna det hela, kärleken så mkt mer, och då talar jag inte om den där ursäkta språket nu men skitkärleken där allt (ironiskt nog) bara slutar med skit! Utan om den där kärleken som alla andra utom en själv verkar ha.

Man känner sig mer ensam än någonsin för att inte ens kompisarna har tid att vara med en och De ska ju vara ditt skyddsnät!

Vart du än går, Om du går i ett köpcenter, i en vanlig affär, ute på gatan eller bara sitter lugnt på en restaurang eller till och med på biblioteket så är det helt och hållet oundvikligt att träffa på några av dem, någon som är nykär och som lämnat sin ensamma kompis helt ensam som en hund utan mat eller vatten, utan en flotte för att överleva.

Men inte ska de väl känna sig elaka eller taskiga men så fort någon funnit kärleken så existerar Inget annat än den man älskar, hela världen suddas ut och Du med den.

Så den oändliga frågan

Förälskade kompisar, Inspiration eller bara Irritation?