Såg dem falla hörde dem nästan.
Såg dem alla, såg dess fallpunkt, såg blicken.

Jag var där i en biosalong, som visade ett liv som alla redan borde sett.
Nu satt alla med sin tomma blickar stirrande som de såg något de inte vetat om.
En tår tappades från mitt ansikte en tår av sorg för det som varit, för saknaden.
En tår till av eld flammandes i mitt inre för det liv som spillts i onödan.
En tår av is splittrades mot marken som det liv som ryckts iväg från min sida.
En tår av blod sakta utspilld, framför världen av oseende stirrande ögon, ingen ville se det osebara.

För svårt.

Eftertexten rullas och där står de än de talar och förmanar, Hur gick det till hur hände det…Nu ser de det rullande bevisen spåren innan.

För svårt.

Jag kan inte med det jag ställer mig upp trots allt jag vill är att gripa tag i ljuset av allt mörker därinne hålla mig kvar i sista gnutta av det som var.

Jag kan inte.

Kan inte höra deras ändlösa ältanden om hur synd det var om DEM.

Jag går.

Därute mörkret av allt ljus slår mig.
En tår en av Skugga rullas bort vid skenet av verkligheten som slog mig likt en pugelist rakt i mitt anlete fick mig att vackla tvivla på min ställning, ändå gick jag..
En tår till av saknad men av klarhet.
Den tåren fick min bägare att just välta över kärlet var tomt,
den sorgen förbi.
Jag stod där ensam mitt i ljuset som plågat mig.

Tårarna de rann ut var borta de sista de fick Hon.

Hon… hon var en vän…
En speciell…snälla låt henne inte bli DU!