när jag var liten

sprang jag längs gatan som nu ser så kort ut
men då var mil av äventyr
smällde jag igen dörren efter mig och rusade

när jag var liten

var december en vintermånad dekorerad av frost
var kinden var rosigt stel
men värmdes av yrande lek och snöbollars susande

när jag blev stor

var jag plötsligt i en ny värld jag inte känt förut
ansvar löste av vardagsbestyr
ytterdörrens två lås för vårat misstänkande

när jag fick en liten

var hjärtat mitt täckt av bräcklig rost
härdat av sociala fel
någon att älska blev mitt inres polerande

när han var liten

försvann han med mamman söderut
för hans bästa min tortyr
delad närvaro men evigt i mitt tänkande

när han börjat bli stor

är skägget märkt av ett grått borst
likväl gör han mig hel
larm på dörren helt nydanande

jag är fortfarande utan nyckel
har inga svar
men min största önskan vore
att någon gång höra honom säga
sitt egna barn

när du var liten...

behövdes ingen nyckel mer