Om du bara vågade krypa lite närmare skulle du också höra tystnaden i min själ. Där ljudet av elden brukade fylla ett hål som nu är tomt.
Fasaden av det vackra huset har fallit och nu ligger vi omlindade vid en lyktstolpe, förförda av dess fladdrande sken. Bakom spårvagns spåren suckar höstlöven av stilla melankoli. Asfalten håller andan. Inte ett ljud hörs, vi lyssnar till tysthetens symfoni. Ett tvivel smyger upp bakom gathörnet, flyttar in i min kropp. Min fasad är nu rasad och min rosenblads hud är nu ett lätt byte för nattens alla rovdjur. Tyst klättrar solen upp över hustaken. Förflyttar en skakande massa av ångest. Om du bara vågade krypa lite närmare skulle vi kunna fylla tomrummet, du och jag.