Jag begravde ditt namn
och la en blomma på minnenas jordmån
en sista tanke till vissnad.

Men ändå händer det,
att jag dagar med milda regn
går barfota genom trädgården,
fram till det brusande stupröret
och fyller den rostade kannan
med friskt vatten
på väg mot det sinade stenbrottet
som om det som skars av
kunde återknytas.

Så driver en kastvind in mot land,
tränger sig genom tunna glashusfogar
för att sortera tankarna i de rätta askarna.

M. K nov. 2003