Jag är liten och svag
Ensam och ämlig
Vilsen och virrig söker ett stöd
Vet knappt vilken dag
Som börjat förnämlig
Men slutat i ångest avsky och nöd

Är det onsdagens kväll
Som frostig och frusen
Föser mig skakande kall mot sitt slut
Eller lördag så snäll
Som värmer med rusen
Och låter mig vila från vindarnas tjut

Jag är fyrtio i höst
Utför går vägen
Nedåt mot natten serpentiner mot dal
Och jag hör hur min röst
Stammar förlägen
När bönerna viskas i kvävande kval

Med en fot så fast
Stabil där på myllan
Och en fot i djupet på botten av grav
Så lockar var last
Både festen och fyllan
Till glömska och lisa från plikternas hav

Jag är liten och vek
Karaktären är krokig
Krypande kanande karg är min stig
Det var trettio kopek
Som gjorde mig tokig
Och sveket beskrevs nog i bokens intrig

Men boken är stängd
Och introt har slutat
Vem vet vad som händer är stycket en fars
Och till vilken längd
Har regissören sig prutat
Är jag hemma på jorden eller far jag till Mars

Jag är liten och klen
Vattnig och sliten
Min fotboja skaver men bandet är skönt
För tung är min gren
Och själen är biten
Hör orden de flödar som kalvar på grönt