så länge jag minns,
har jag alltid lovat mig själv att aldrig glömma
ska alltid minnas hur det kändes att vara barn
att vara tonåring, att vara i olika åldrar
inte glömma även det som var dumt
komma ihåg allt som var bra och allt som var dåligt
minnas hur det känndes att leva
tänka på att inte börja blunda för alltid
undvika att bli vuxen på det där passiva sättet
låta mitt inre vara ungt för evigt
öppet och aldrig statiskt

det jag tänker blir svårare och svårare nu
inte tydligt ännu, men som en liten skugga
omgivningen och åldern har börjat dra i trådar
vill binda fast mig och släpa mig åt glömskans håll
jag trasslar mig loss
ännu går det
så länge jag fortfarande tänker så kränger jag mig ur
ni är många som även ni tar er loss
men så många fler är ni som fastnar
ni slutar att kämpa er loss
låter er bindas allt hårdare och stramare
binds så hårt att det nästan kommer bli omöjligt att bli fri
nästintill omöjligt
tillslut finns bara ett tillstånd kvar
ett sätt att överleva

förnekelse.