Som vattnet flyter genom de underjordiska akvedukterna
Som blodet som pumpas från högra hjärtat till lungorna,
tillbaka till vänstra hjärtat, flyter genom aorta och artär
ut till kroppens delar och sedan via venerna tillbaka
Som vattnet som är Den Belägrade Stadens förutsättning
Jag är den unge Sanguis, Aqua Magnas chefsingenjör
Jag sköter vattnets passage från de kalla källorna
efter en bustrofedon skriven av mina förfäder
Utan mig inga badhus, inga fontäner på torgen, inget liv
Nederstigen i brunnen har jag skådat Den Gamla Ålen:
han är grov som ett brottarlår, blek som en potatisgrodd
När ofärdstid kommer sjunger Den Gamle där nere,
så sa min far, min företrädare liksom hans far före honom
Ibland faller en duva ned, ibland drunknar en råtta
Han äter det som dekomposteras, han är Den Gamla Ålen
En gång föll en människa ned, en liten gestalt utan hår
En liten människa som pep men sen sjönk till botten
som en ängel vars vingar inte längre var vingar
Han tog sig in via analöppningen, åt med njutning
Jag fann de små benen och kraniet på en bottensten
Där nere vid brunnens slut förnimmer Den Gamle
hur Den Stora Varelsen andas människornas liv,
hur människorna blir den Stora Varelsens celler
Fienden vill ha brunnen, men de har sig själva att skylla
De har borrat överallt i sitt land, sänkt sitt eget grundvatten
De lever i sankmarker, drivna av spottande demagoger
Nu när haven stiger dränker det salta vattnet brunnarna
Varför ska då vi i Staden rädda dem när de är så dumma?
Ska man mata en skabbig räv för att förlänga dess lidande`?
Jag är den unge Sanguis, Aqua Magnas chefsingenjör
Om fienden kommer ska jag bränna kartan, bli ålaföda
som det ofödda barn jag en gång kastade i brunnen