Blod sipprar mellan fingarna när hon trycker handen mot hjärtat.
Hon förblöder, förblöder olyckan inom sig.
De märker inte att hennes vita linne färgas rött,
och inte ens när hennes bleka hud slår emot den smutsiga
perrongen ser de upp . Hennes läppstift är utsmetat,
och tårarna avslöjar sminket och blåmärken blottas.
Hon ligger på perrongen och förblöder, tiden har inte
stannat, livet är inte slut, men hon ligger och förblöder,
hon förblöder sin olycka. Förblöder sitt hat.
Hon förblöder.