solen viskar kyla,
och endast den döva kan höra min melodi.

nynnandes går jag ner för gatan,
omedveten om mina tårar.

kanske går det någon vid min sida.

det minns jag ej.

någon sa att tiden aldrig förändras,

endast förändrar.



och jag släpper in några få
solstrålar genom mitt behagliga
förutsägbara mörker. låter dem
blotta min oljiga själ. Leda ljuset
genom tomrummet och avslöja mina
tyngsta tankar, de som så länge
kvävt allt annat som virvlat
i en vind av sorg och smärta.

trots att det känns naket
öppet
och otroligt skrämmande.

så gör det inget.



för ibland måste man visa de sidor,

sidor vi själva är rädda för,

sidor vi skäms över,

de sidor som utgör vilka vi är.