Med förvirrad blick stirrade han på sina händer. Jord blandades med tjock stelnande blod och på högra knogen hade ett förmultnande löv fastnat i sörjan. Länge stod han där och stirrade. Med graciösa rörelser förde han sedan händerna framför sig så att de utförde dansliknande rörelser. Han blev alldeles betagen av situationen och började försiktigt sjunga för sig själv med sin djupaste baryton. Orden och melodin hämtades ur den källa som bestod av hans förvirrade sinnen.

Dagens första händelse en blomma sade mig sitt namn på stigen som redan började fyllas av friska bleka färger. Vattenfallet kammade sitt hår genom granarna och narrade mig i skratt, men vid den silverskimrande bergstoppen fick jag plötsligt se - gudinnan.

Gudinnan. Hans röst tystnade och hans blick fäste sig på den lilla varelsen på marken vid hans fötter. Stilla lade han sitt huvud på sned och beundrade henne, gudinnan. Hennes blick stirrade frånvarande förbi honom, han undrade vad hon såg och vände sig om. Bakom honom fanns bara granar och en och annan tall. Han sjönk ner på knä vid henne och strök en slinga av hennes ännu fuktiga hår ur pannan. Fortfarande kändes huden lite varm. Men läpparna hade stelnat i ett tyst skrik på nåd. Han kysste dem ömt.

Han visste att det var fel, det han gjort. Men det kunde inte hjälpas. Han hade gått med i den hemliga ordern med öppna ögon och detta var hans fjärde offer... fast han föredrog att kalla dem gudinnor. För det var vad han gjorde av dem - gudinnor. Han hade redan börjat skriva mailen i sitt huvud. Till salu: kroppar, ovärderligt vackra, utan ras, utanför allt sammanhang med världen, utan kön, utan härstamning! Skatterna sprutar fram vid varje utbud! Realisation av okontrollerade diamanter. Han visste att han skulle få svar från olika håll, han visste att det hela skulle resultera i ytterligare tyngd på hans bankkonto.

Tiden för eufori var över. Han måste ta sig samman. För honom var pengarna bara ett tillskott, han hade alltid velat känna makten som gud kände, makten över liv och död. Han hade skonat en gudinna, hon som han tänkte ta i sömnen. Så han var en god gud, han bara tog de som förtjänade att tas, som den här kvinnan. Den smärta magra kroppen, som var som en flickas, var smäckrare än någon av döttrarnas när klänningen föll. Magen var ett enda ärr, knut vid knut, ärr vid ärr, med stora breda skimrande strimmor här och där. Bysten stod rakt upp som om den vore skulpterad, vilket han sa sig själv att den troligen var. Hennes läppar var fylligare än vad han kunde tro var naturligt. Hennes hårfärg var platinablond, fast rötterna hade börjat lysa svarta intill skalpen. Hon var en konstruktion av dagens samhälle, inte en äkta varelse utan en produkt. Därför befriade han henne och upplyfte henne till gudomlighet. Väl i himmelriket skulle hon tacka honom.

Han smekte hennes avsvalnande kropp med sina smutsiga händer. De lyste mörka mot hennes skimrande vita hud. "Som grädde" tänkte han innan han lät tungspetsen leta sig upp efter hennes revben. Hon smakade svett, hudkräm och blod. Han lade sig intill henne, kröp nära, höll henne hårt mot sin kropp. Det här var hans stund. Stunden innan han verkställde köparnas önskningar.

När mörkret lagt sig smög han in via garaget, genom köket. Det doftade av såpa från det synbarligen nyskurade golvet. Han drog in doften. Hemma. Försiktigt tassade han förbi sovrummen till badrummet. Även om han bytt kläder behövde han duscha bort eventuella bevis från kroppen. Den varma strålen från duschen var avslutet. Det var punkten. Nu var det kapitlet över, nu var han åter en respekterad familjefar, en banktjänsteman, en hängiven äkta make.

Fortfarande fuktig tassade han in till sovrummet. Han kröp intill sin fru och hon vände sig mot honom med sömnig blick. "Blev det en sen kväll" mumlade hon med grötig röst. Han nickade och drog henne intill sig. Med hustruns huvud på sin arm låg han så länge vaken. Varm av lidelse ville han famna henne, han ville säga de vackraste ord han kunde hitta på , ord som han lärt av Kiruna Sven, han som diktade visor och sköt sig med dynamit. Han kände lidelsen stiga och blodet bulta, men hon sov så avslappnat mot hans axel. Han log ömt, smekte hennes kind och kysste henne lätt på nästippen. Han lät sin hand vandra ner mot underverket, den putande magen - ännu ett bevis på hans gudomlighet, förmågan att tillverka liv.