Skilj från kroppen! säger jag och de tysta drängarna hugger
Det är ruttet, skadar det friska, det dödar, säger jag
Drängarna håller fast soldaten, trycker en trasa i munnen,
den är marinerad med en tinktur av laudanum och konjak,
och så hugger de eller sågar de och slänger till grisarna;
håriga ben, bleka händer, armar, nariga fötter och små tår
Allt förenas i det kretslopp där svinstian är första anhalten
När doktorerna synat soldaternas skador, kallar de på mig
som skådat fåglarnas flykt, jag behöver inte se febern,
behöver inte varet, inte rodnaden eller det svarta köttet
Skilj från kroppen! säger jag och drar ett streck med kolet
och de tysta drängarna hugger i köttet eller sågar i benet
Soldaternas skrik bär jag med som vaktelägg under natten
De skriker Mamma! De förbannar detta livet, de satarna
Jag kan inte leva som krympling! Döda mig, snälla döda mig
De män som mist klenoden ger jag dödens manliga gåva,
i tysthet öppnar jag ådran och viskar: Sov, du min broder
Och så de som kommer och ber mig att öppna de döda
O Mästare, säger de, för ett haruspicium betalar vi
Hur länge står Den Belägrade Staden fienden emot?
Staden är evig, lika evig som kärleken och ondskan,
bara dess invånare som skiftar: gul, vit, röd eller svart
Som det står i hymnen: Det gör det samma har Han sagt
Skilj från kroppen! ropar jag ut i det Intet som är vårt hem
Med kniven lägger jag snittet från låren till strupen,
så får jag tre kronbladsflikar för att öppna kroppen
sen skär jag loss hinnor, lyfter ut den skimrande levern,
håller upp mot ljuset och jag, Auguren, frågar om livet
När jag är ensam öppnar jag varligt den dödes händer,
frilägger den nervtråd som löper från ringfinger till hjärta
O, kvinna som övergav mig för mitt hemlighetsfulla yrke
Jag väntar den dag då du kommer, då ska ditt inre friläggas,
Kommer svekfullheten att synas i dina glänsande tarmar?
Din tunga behåller jag i sprit ty den gav mig morgonglädje
Sen går jag med min flaska med laudanum och konjak,
bär med mig skriken från soldaterna som ligger på bordet
Varför är jag den som ska ropa: Skilj från kroppen!
Varför kan mitt huvud ibland leva frilagt från kroppen
och skapa drömmar, scenbilder, skugglika människor
Varför har jag blivit den som kan se in i framtiden?
O Gud, varför lämnade du mig ensam med drängarna
och detta hemska att skåda tiden i människans lever?