Du ser mig inte...tänkte hon medan hon sneglade över matbordet. I flera år hade de suttit så, hon sneglande, han struntpratande om diverse skvaller och nya tekniska prylar. Konsumera, konsumera, konsumera...var allt hon hörde. Hans läppar som rörde sig i en oroväckande hastighet allt medan fiskgratängen skyfflades in. Varför hör du mig inte? Hennes egna tankar tog över samtalet eller monologen och hon petade lite i sin mat. Med tiden hade de dessutom blivit flera, de var inte längre ensamma vid bordet. De första åren med den nya hade det varit en lättnad, ingen har tid att se eller lyssna när all fokus bör riktas på ett nytt litet liv. Hon saknade den tiden. Det nya livet hade alltid tid att se henne, att höra hennes tankar.
Men tiden läker bara sår inte klyftor. För att överbrygga en klyfta måste man erkänna att den är där. Inga broar som håller är byggda av nya liv eller husamorteringar - det är en myt. En av de största myterna i modern tid enligt henne. De hade haft bråttom eller var det kanske hon som hade haft det? Bråttom att bygga broar och luftslott för att ha någonstans att bo, att vila.
Trygghet är en sällsam gåva. Något som skapas mellan personer som vill varandra väl, men den är inte gratis. Det är faktiskt en av de få gåvor man måste lägga in en pant för att kunna utnyttja. Hon var väl medveten om vad hon hade pantsatt, hon var pank nu. Men munnen som satt mitt emot henne hade inte råd att pantsätta något. Han ville investera i annat.
Men se mig då! Känn mig! Älska mig! Hur hon än rasade så kom inte ett ljud över hennes läppar. Orden var för länge sen slut, både de som kan höras och de som bara känns.
Hon var rädd att hennes desperation skulle smitta de nya livet. Rädd att det nya, oskyldiga livet skulle fyllas av den desperation och otrygghet som hon själv kände. Så tillslut gav hon upp. Slutade längta, hoppas, ropa och gråta.
Då såg han henne, försent.
Man kan inte hoppa över helvetesgapet om man inte ser någon på andra sidan. Någon som har en rem att dra upp en med när man ramlar.
Men hon hade inget att förlora, så hon tog det nya livet i famnen och använde delar av luftslottet till en bro. Med ett djupt andetag och kärleken till livet som fallskärm klev hon ut på bron av luft. Avgrunden sög i hennes fötter men hon tvingade sig att fortsätta gå. Efter ett tag ljusnade himlen över henne och hon kunde se klarare.
På andra sidan väntade Birk och ett helt nytt äventyr.