ARMBANDSKLOCKOR OCH KALVBEN

Året är 1943, Harald ligger i sin kabyss på ett lastfartyg.
De går genom och uppför Kattegatt och ut på Nordsjön.
Fartyget är på väg till Hamburg med kol ifrån Sverige.
Vinden tjuter rätt bra när de kommer ut på ett riktigt öppet
hav.
Kojen verkar mycket mindre när det blåser, för då känner man
rullningarna mycket värre.
Snart är det dags för utkiken. Utkiken är att man går ut och tittar
efter ubåtar och fientligt flyg.
Harald hade sagt.
- Vad då, fientligt flyg, vi är ju inte med i kriget.
Kaptenen hade svarar.
- Alla som försöker att göra något med mitt fartyg, är fientliga.
Harald hade väl inga skrupler att Sverige levererade kol till Tyskland.
- Den enes död den andre bröd sa han alltid.
Han var en lite spillervink och hade på postorder beställt många
vanliga armbandsklockor.
Inte bara att han skulle tjäna pengar på båten utan han tänkte sig lite
affärer med tyskarna.

Det knakade till riktigt ordentligt i fartyget nu och det började blåsa
upp till storm.
- Denna Nordsjön ska den aldrig vara lugn?
Hans arbetsuppgift var egentligen att skyffla kol i maskin.
Det var ett svettigt och varmt arbete. Inte var det bättre när det
stormade.
Harald sa till sin hyttkompis.
- Det är faktiskt bara att spy i kolen och skyffla in det, så blir
det ju till någon nytta.
Men nu var det dags för utkiken.
Han fick stå där i vågskvalpet för vågarna slog faktiskt in nästan
över fartyget.
- Varför står man här och tittar ut mot ett hav som är i uppror.
Jag menar här kommer det väl inga fientliga flyg eller ubåtar i det
här vädret.
Just då hörde faktiskt Harald ett brummande och han tittade upp mot
skyn.
Där fick han faktiskt syn på en hel radda av flygplan, men de var en eskort
med bombare som fällde bomber över Tyskland.
Sedan den dagen så höll Harald mycket tyst om utkiken.

Stormen försvann lika fort som den kom och när de rundade Danmark
så blev det lugnare.
De var på väg mot Hamburg för att lossa sin last.
Resan fortsatte och det blev inte så många incidenter mer utan
de anlöpte Hamburg på morgonen.
Det skulle ta ett tag att lossa lasten och besättningen fick löfte
om att gå i land.
Harald han tog med sig sina klockor för att se om det fanns någon
marknad för det.
Ute på gatan träffade han på många som var spekulanter på
armbandsklockor.
Under kriget fans det knappast någon tillgång till överhuvudtaget
något i krigets Tyskland.
Lite av en affärsman hade han alltid varit och tänkte tjäna en hacka på
det här.
Som överallt fanns det människor som det stack i ögonen när någon
gjorde affärer.
Även om man kanske tjänade 50 kronor på varje klockan så kunde
han få ihop ungefär 500 kronor.
Det var inte så lite på den tiden.
Harald träffade en person nu för att sälja sista armbandsklockan.
Tyskan eller rätte sagt plattyskan hade han lärt sig lite medan
han låg i kojen och upprepad tyska ord ifrån en parlör.
Affären tycktes går bra tills personen sonika slet ifrån Harald
armbandsklockan och sprang därifrån.
Harald han sprang efter för han ville ju inte mista sin armbandsklocka.
Mannen hade sprungit in i en gränd och hade tagit vägen över en
innegård.
Men se Harald var så smart att han visste vart den här vägen ledde till.
Så han stod och väntade medan mannen som tog hans klockan sprang
vidare.
När mannen kom ut genom den dörren där Harald stod, tog Harald honom.
Mannen började skrika och sa.
- Hjälp han försöker att råna mig!
Otur hade Harald att just då kom det två tyska soldater.
De hörde skriken och kom till deras landsmans undsättning.
Med dragna vapen tog de Harald och tog med honom till en tysk
bandvagn.


Inne i bandvagnen begrundade Harald sitt öde.
- Vad tänker de föra mig? Vad kommer nu att hända?
Jag blir ju också akterseglad.
Harald försökte att på sin plattyska konversera med soldaterna.
Men se det gick inte alls bra.
- Vart för ni mig, sa Harald nästan i panik.
De sa inte ett ljud och Harald tyckte detta var lite olustigt.
Bandvagnen bromsade in och Harald tittade liksom ut för att
kunna konstatera var han var för någonstans.
Det första han såg var den nazistiska flaggan som vajade framför
en stor byggnad.
Soldaterna tog i honom och förde honom från bandvagnen in i byggnaden.
Harald han tittade sig omkring och såg en massa människor klädda
naturligtvis som soldater.
En stor trappa ledde upp till andra våningen.
Där sattes han på en stol och de sa till honom att stanna där.
Soldaterna knackade på dörren och gick in.
De var borta en stund och snart så kom de ut igen.
Harald försökte glutta lite i den springan i dörrarna för att se
vad det var där inne.
Han började faktiskt att svettas lite av nervositet.
Han tänkte.
- Vad i all världen ska de göra med mig? Tror de på att jag försökte
att råna den här tyske mannen?
Just då knuffades han upp ur stolen och de där två dörrarna slog upp
och de nästan kastade in honom.
När han återfick balansen tittade han upp och såg tyska officerare
som satt i en avslappnad ställning.
En av officerarna var förmodligen ur Gestapo för han hade en mörkare
uniform med det typiska märket på arvslagen.
Naturligtvis hängde det också ett harkors på hans bringa.
Det var han som sa första ordet.
- Varför rånade du den här mannen?
Harald kunde med sin lilla kunskap av tyska förstå vad han menade.
- Jag rånade inte honom utan…
Han hittade inte orden.
Officeren sa igen.
- Du rånade säger du?
Harald försökte om igen att ommöblera orden i munnen.
- Mannen, jag rånade inte.
Av någon anledning så fortstod han var Harald menade.
- Utan det var han rånade mig.
Officeren tilltalade då de soldater som var därinne.
- Hur var det nu egentligen? Rånade han de där mannen eller var det
tvärtom?
En av soldaterna sa.
- Vi vet ju inte det för det var ju faktiskt den tyska medborgaren som
skrek att han blev rånad.

Officerarna samspråkade lite och det blev nästan en liten uppsluppen
stämning.
Klockan som soldaterna hade tagit ifrån Harald hade de överlämnat
till officerarna.
Av att döma av deras samtal så tyckte de att klockan var intressant.
Under denna uppslupenheten, öppnades dörren med ett brak.
Soldaterna hade en man hängandes mellan sig.
Harald blev undanskuffad.
- Soldaterna sa på tyska vad det handlade om. Men Harald
förstod bara en liten del.
Han förstod så mycket att officerarna gjorde narr och skämt av den
här mannen.
Hade det varit en uppsluppen stämning innan så var det rena festen nu.
Nu ville officerarna bevisa sin tapperhet och öste hemska ord över
denna stackare.
En av officerarna sa.
- Du är jordens avskräde och ska också stanna i skiten där
du hör hemma.
Två gick fram till honom och tittade honom i ögonen och
sa mer hemska ord till honom.
Han hade blivit torterad innan det såg Harald för han var i mycket
dålig kondition.
Harald tyckte att detta var förfärligt så han sa.
- Varför gör ni så här mot den här mannen?
De blev lite chockade att Harald kunde uttrycka sig bättre nu än
innan och på ganska så bra tyska.
Han fick till svar.
- Inget du ska lägga dig i, utan tänk på ditt eget straff.
Gesatpo officeraren gick fram och tog liksom en pistol ur sitt
hölster. Men se det var ju inget vapen.
Harlad såg att han tog upp ett stort kalvben.
Med detta kalvben slog han mannen i huvudet så det sprack.
Blodet bara sprutade omkring.
Männen som stod och höll mannen såg ut som slaktare.
Officeraren sa.
- Släng ut avskrädet bara, sedan så skrattade de hånfullt.
I tumulten så glömde de bort Harald. Soldaterna pekade på
Harald. Officerarna bara gav tecken med händerna.
Ut med honom!
Harald kastades ut genom de stora dörrarna och efter kom den stackars
mannen hasade mellan soldaterna.

Han kom fram till båten i tid men var naturligtvis chockad efter denna
upplevelse.
Han försökte att relatera vad han hade upplevt för sina skeppskamrater.
Men de sa bara.
- Vilken fantasi du har, Harald.
- Var har du dina armbandsklockor föresten?
- Jag har dem i säkert förvar och jag tänker inte riskera att få ett
kalvben i huvudet.
De skrattade till lite och sa.
- Ja,armbandsklockor och kalvben, ingen dålig soppa,va?

Mr G