Jag ska åka iväg ett tag.
Bara en liten resa för att komma bort från allt en stund.
Jag ska åka till Vadstena. Ett litet ställe med få människor.
Det enda folket gör där är att gå promenader, det låter passande.

Jag står på resecentrum och tittar på alla människor som stressar runt. Usch!
Jag vill bara att min buss ska komma in så att jag kan få åka ifrån det här stället.
Bara få åka ifrån stressen och komma till lugnet ett tag.
Och äntligen ser jag bussen med skylten ”65 Vadstena via Skänninge” komma
emot mig där jag står och räknar sekunderna.
Äntligen får jag sätta mig där på en halvtom buss och bara se Linköping passera
och försvinna bort utanför fönstret.
Men bussen ska självklart ta några omvägar, vilken buss gör inte det?
Först tar den svängen förbi sjukhuset och T1. Minnen väcks hos mig och
när bussen sedan kör ut på Lambohovsleden kan jag inte låta bli att vända mig om.
Och medan vi åker längs Lambohovsleden kan jag se den cykelväg jag så många gånger
kämpat mig fram på.
Efter en stund är vi i utkanten av Lambohov.
Mina gamla hemtrakter med så många minnen. Med alla minnen av hur livet var förr.
Och självklart, som om någon bara hade förutbestämt det, är det ”Fix you” av Coldplay
som spelas i mp3:n.

”Lights will guide you home
I will try to fix you”

Så många minnen och så mycket känslor. Men jag gråter inte, nej, jag känner ändå
inte längtan tillbaka till hur saker och ting var förr, när jag ännu inte flyttat, ännu inte
träffat de mest underbara vännerna... ännu inte varit kär på riktigt och fått mitt
hjärta krossat. Men jag gråter inte, nej, för på färden fick jag se de största delarna
av mitt gamla liv och nu drar jag iväg till lugnet i Vadstena några dagar och när jag
kommer tillbaka kanske mitt nya liv ska börja. Kanske var det meningen att jag
skulle få se allt det gamla innan jag nu åker på min (förhoppningsvis) vändpunktsresa.
Kanske var det lite som terapi, för att bearbeta det gamla en sista gång.

När vi tillslut åker ut ur Linköping hör jag hur Billie the Vision spelas i min mp3
och jag kommer på att det faktiskt bara är en månad kvar till dem ska komma
och spela på vår skola och jag känner hur jag längtar.
Och jag tänker att, det finns ju faktiskt fortfarande saker i livet att se fram emot och
längta till, så kanske finns det fortfarande hopp.
Och kanske kan då mitt nya liv få börja när jag kommer hem igen.
Men det är ändå svårt att våga hoppas när man så många gånger blivit besviken.
Men någon gång kanske... kanske någon gång kan saker bli bra för en.
Kanske någon gång kan man bli lycklig.