Det hände något underligt häromdagen
när det kom in en katt i mitt arbetsrum
Kanslerns rum ska ju vara ett av de mest bevakade,
ett av de mest skyddade rummen i hela Slottet,
men ändå kom det en katt in hit, en grå bondkatt
Vi tar ut den, ropade mina lågpannade medarbetare
Stopp, sa jag, låt den ligga och sova i den blå fåtöljen
Där har den nu legat i trenne dygn, jag ger den mat,
den går ut, den återkommer och sover här hos mig
Jag har hört att medarbetarna kallar den Kejsarkatten,
det rör mig inte i ryggen, kattfan får gå när den vill,
den har den frihet jag inte har, den kattfan
Jag ser ut över staden, röken från skorstenarna
glider i dimmiga sjok över de miljontals hustaken,
familjerna äter nu kvällsmålet innan nattvilan
Jag äter min mat här vid skrivbordet, dricker vatten,
läser rapporter, studerar kartor, tänker på dem som dör
Jag är Kanslern, jag har inte tid med mycket annat,
den Belägrade Staden måste försvaras
Vet människorna att svavlet börjar ta slut?
Fattar de att vi kan förlora och fienden förintar oss?
Nej, de fattar inte, de dumma kräken,
de leker ju sig fram i livet, planterar blommor,
flyttar omkring möbler, skvallrar, sjunger, sladdrar
De har nämligen aldrig brytt sig om att ta reda på
vad man behöver för att blanda ihop krut,
de bryr sig inte, de vill bara dansa, äta och sova
som om de vore djur utan människans fantasi
Vänta bara, snart skickar jag profossens män
och hämtar deras söner och döttrar till krigstjänst
Behovet av soldater är oändligt, kriget är oändligt,
talen om fred och förhandling är oändliga i vår tid
I landet på andra sidan bergen skickar man nu
sina unga till Tvåflodslanet och Afghanistan
för att döda fienden innan fienden blivit fiende
och slippa den långa belägring vi nu har
Det har deras utrikesminister bestämt,
han som handlar med vapen och svart guld
och har varit anställd av den handelsman
vars bror var chef för landets säkerhetstjänst
Sånt vet jag för det berättade katten för mig
Jag är Kanslern och jag vet att svavlet börjar ta slut
Jag tänker på mina barn som fienden rövat och torterat,
jag tänker på mina små döttrar, de vänaste som finns
Jag tänkte på dem när jag läste ur Bönboken och skrek:
Nej, jag förlåter icke, jag förlåter icke deras gärningar
Min Gud, ut ur djupen ropar jag en fråga till dig:
finns det en förlåtelse för den som icke förlåter?