Jag hade en gammelmorfar en gång.
Eller han var min farmors styvpappa.
Han var snäll och gav mig alltid komplimanger.
Han tyckte att jag var den sötaste flickan som fanns och att jag hade en mycket vacker röst.
Men han blev sjuk.
Han fick konstiga märken i ansiktet på grund utav sjukdomen och tyckte att han såg ut som ett monster.
Man ska aldrig tänka så.
Aldrig.
För att om en är ett monster så är alla monster.
För alla människor är lika men ändå olika.
Han låg på sjukhuset ett tag.
Jag hälsade inte på honom men det gjorde mina föräldrar och hälsade från mig.
En dag sade min mamma: Gunnar är död.
Jag blev lite chockad och satte mig ner.
Mamma sade om han hade överlevt så skulle han bara leva i ett år till.
Han sommnade in.
Jag var glad för hans skull.
Det sista jag vill är att en människa ska dö i plågor med ett skrik på läpparna.
Nästa vecka gick vi på begravning, min och min lillebrors första begravning.
Alla var klädda i svart och det var en sorgsen stämmning i den tysta kyrkan.
Jag hade på mig en svart ros i håret och en sorgsen min i mitt ansikte.
En man sa att en så söt flicka borde vara glad.
Jag log ett sorgset leende till mannen fastän jag inte visste vem han var.
Senare började begravningen.
Jag satt med min mamma och pappa i mitten av kyrkan.
Min lillebror satt med min farmor, farfar och gammelmormor längst fram.
Prästen började tala.
Jag hade aldrig tänkt om jag älskade min gammelmorfar, Gunnar, men nu när jag hörde prästen säga så vackra ord kunde jag inte sluta gråta.
Man hörde tydligt min lillebror gråta längst fram i armarna på min farmor.
Jag såg på min mamma och hon log ett sorgset leende mot mig och tårkade bort tårarna från sin kind.
När vi gick fram och sade farväl och lade blommor på hans grav kändes det som att jag bara ville gråta.
När vi gick ut ur kyrkan så kände jag mig glad igen eller jag försökte.
Gunnar, min gammelmorfar, blev mer än åttio år.
Han levde länge och lyckligt.
Jag hoppas i alla fall det.
Men han lever fortfarande så länge folk kommer ihåg honom så kommer han alltid att leva vidare i våra minnen.

Det var så min första begravning var och jag hoppas att jag inte kommer att gå på några fler fast jag kommer nog att stå där igen med mina tårar drypande ner för mina kinder och be till andarna i världarna att den döde ska återupplivas.
Men dom som har levt kommer aldrig att dö.
Alla som läser detta ska veta när jag skriver detta är jag nästan gråtfärdig.
Och dom som aldrig har varit på en begravning ska veta att det är svårt men att man klarar av det.


Denna dikten är tillgängnad till min gammelmorfar Gunnar som dog i december 2006.


Lev långa och lyckliga liv.