I

Jag är en krigare
svept i gröna kläder
bara ett fotsteg från din sida
och ett andetag ifrån ditt hjärta
dina ögon törstar i ökenvindens glömda kammare
och jag svalkar din stupe med absinth
för ruset är vad du behöver

du vet att människan är fri
i sina val
och valen är bundna till
situationerna
ändå blundar du för din frihet
och säger att det är de andra
alltid de andra

och jag säger att de andra inte finns
utom i dina ögon

du gör världen levande genom dina händer
färger och former finns bara
då du ger dem deras gestalt
du dricker abbessinskt te för att orka
de tunga ögonblicken
som du formar liksom lera mellan fingrarna

II 

En gång var vi barn 
och badade i bäckar som gav oss pärlor
att fästa runt våra halsar och handleder
de glittrade likt stjärnor på en natthimmel
vid medelhavet och där någonstans
fick vi vår första kyss

nakna tankar
bildade av spåkvinnans hallucinogena rökelser
som fyllde den gamla husvagnen vi bodde i
sommar efter sommar
gjorde att vi lämnade det tillfälligt uppsatta lägret
och sökte oss ut mellan
trädstammarnas hemliga stigar
och dolda rum

det var bara vi, de gröna krigarna
jag fäste fjädrar i ditt hår, vi fann dem på marken
fågeln som ägt dem hade för länge sedan slukats
av asätande varelser i skogarnas djup
men dess skrud fanns kvar och nu
blev den din klädsel

vi blötte våra solbrända händer i små vattenpussar
som fanns uppe på mossiga stenar
och lekte att världen var vår
och att de gamla husvagnarna och de
rostiga Mercedesvraken inte var den värld
vi egentligen tillhörde
det var somrar då vi var lyckliga
såsom bara barn kan vara innan de förstått
att de en dag
måste bli vuxna