I.
Hon hette Taffy Dunkel, hennes ögon var blå,
hon rörde sig som en kvinna utan begränsningar
hon var min främsta soldat och bästa mördare
och var i den ålder då en kvinna har små barn
Taffy klev in obesvärad av att jag är Kanslern,
den mäktige som organiserar och leder motståndet,
den som med ett penndrag kunde utplåna henne
Med stadig röst förklarade hon att fiendens vänner
gömde sig här inne i staden, de såg ut som vi,
men de var beredda att släppa in fienden i staden
Hur spårar man upp dem och dödar dem? frågade jag
Ha! De avslöjar sig alltid till slut, sa Taffy Dunkel
När hon gått kallade jag in Sigillets Bevarare,
han sa mig att hon hittats på Barnhusets trappa,
att hon sen växte upp i en familj som gick under,
hon rymde som barn, levde med de arma på gatorna
innan hon togs om hand av Quintus och blev gladiator
Hon var den bästa av alla kvinnliga kämpar,
dödade allt och alla som kom i hennes väg,
när kriget kom togs hon om hand av Profossen
som gjorde henne till stadens soldat och mördare
Jag kallade hit henne nästa dag, fick henne berätta
hur hon spårat upp fienden och skurit halsen av dem
Hon satt med benen vitt isär, talade snabbt och klart
om hur hon dödade Moishe Bienstock på Marknaden
Är du inte rädd för mig, Taffy Dunkel? frågade jag
En människa dör bara en gång, sa hon reptilsnabbt
Jag har hört att man kan få en man att dö flera gånger,
om man ger honom åt Profossens män i källaren
Jag kom till världen på ett jordstampat golv
lämnades naken på Barnhusets kalla trapp av sten,
flydde från en man som ville ha ett barn till älskarinna
och blev gladiator med rätt att döda varje eftermiddag
Hat är den dryck jag däggat från min första levnadsdag
Det är inte döden jag är rädd för, min Kansler
Vad är du rädd för, frågade jag medan katten spann
Den hemligheten tar jag med mig i döden, hon svarte
och sen blev det gryning och katten gick sin väg


II.
Han var Kanslern, den mäktigaste mannen i staden
Han var inte som de andra männen som likt vargar
ställer sig i ring runt mig och piskar med sina lemmar
Han var en högrest man med stort huvud, visa händer
och bruna ögon som utstrålade värme och rättvisa
Han gick med aningen krum rygg, men hans kropp
var hård som granit och hans armar som en brottares,
i halsen såg jag det grå håret på hans bröstkorg
Hans ögon sa mig att jag inte behövde vara rädd
för han var inte som de andra otvättade pojkmännen,
de som vill spetsa mig som en hynda vem-som-helst
Jag sträckte handen bakom nacken, lät håret falla ut,
jag satte mig med benen isär och såg att han var man,
ja, Kanslern reagerade på doften av mitt fuktiga kön
medan jag berättade om hur blodet hade sprutat
när jag skar halsen av vandalbéer under natten på
TonTon-festivalen medan taskspelarna uppträdde
och ropen från Kasper överröstade de döendes skrik
Ja, jag såg han blickar att han ville ta mig och tänkte:
Kommer du med skitsnack om att du är en ensam man
som sitter i toppen och måste vara folkets fyrbåk
då spottar jag dig i ansiktet och går min väg
Kommer du med din hand, min Kansler, så ska jag
bita den som en varg biter för att skydda sig
ty mig får bara den man som är mig värdig
och det är den som trycker mig mot sin kropp
och förvandlar varginnan till en sparv utan tänder
Så tänkte jag och jag tror att han läste det i luften
för katten strök sig mot mina ben när jag gick ut
Jag kände soldaternas ögon när jag lämnade Kanslern,
då första gryningsstrimman färgade Panhteonkupolen
Pojkmännen glor alltid på mig, de vill ha mig
för jag går alltid så snabbt att jag nästan blir osynlig
Deras ögon slickar mina fasta bröst, mina starka ben
men ett vet de inte de dumma kräken och det är
att jag alltid bär en kniv av kallt stål och plötsligt svek
nedstucken i min bruna stövel av mjukt kalvskinn,
de hittade den inte ens när jag skulle tala med Kanslern
Hade Kanslern lagt sin hand på mitt nakna lår
så hade hans blod blivit min svepning efter döden