jag har slutat titta mig omkring när jag går över vägen
för det går inte en dag utan att jag önskar
att någon ska skjuta mig i huvudet

ni kan köra över mig
hundra kilometer i timmen
låt det vara skoningslöst
både fysiskt och psykiskt

min kropp har blivit den autoban ni krossar dagligen

jag vill sjunka till botten och höra mitt hjärta dunka i öronen
se de suddiga människorna ovanför och veta
ni kan inte höra era hjärtan för de slutade slå för längesedan




när började folk sluta uppfylla sin drömmar?
när blev alla så
otroligt jävla känslokalla
?

modet i denna världen fastnade nog någongång i historien
kanske i någon av de berättelserna vi hör i skolan dagligen

men jag förstår bara inte
när börjar saker kännas bättre?


när jag blivit tillräckligt manipulerad
för att inte förstå hur fel allting är
när de tryckt in tillräckligt med information
så att det inte ens kan strömma ut genom andra örat
?

PEPPRA MIG FULL MED GRANIT I BRÖSTET SÅ JAG SLIPPER
låt mig dö sådär ärofyllt