det är hårda hjärtslag
och det är sena nätter jag skriver självmordsbrev som aldrig kommer fram och det är morgonen efter som jag njuter av att jag kvällen innan sprängt mina högtalare och på samma sätt sprängt världen i mitt huvud (sprängt mitt huvud?) är man tillräckligt trött bedövder det ångesten
ni borde testa

det är ensamna kvällar jag sitter framför min silverfärgade dator och letar de mest hjärtskärande texterna på letssingit och det är när jag hittat den perfekta texten som jag klistrar in den på någon av alla mina internetsidor och som jag hoppas att någon ska se den och kanske förstå hur det egentigen står till kanske ägna mig en lite tanke och kanske lyfta luren och bara snacka lite eller bara slänga iväg ett litet jävla gästboksinlägg eller bara visa att det hjälper inte att deppa

det är när jag riktigt jävla väl förtryckt den påträngande ångesten som jag inte pallar mer
känslor ska inte visas man ska inte visa sig svag och man ska inte låta de se en falla
världen kommer inte få tag på mig för när jag är fri kommer jag inte ingå i det vanliga kretsloppet och jag tänker inte ens finnas i denna värld

fly flyga eller whatever det spelar ingen roll vad ni eller jag kallar det för detta handlar väl egentligen bara om vanlig jävla tonårsångest som får mig att vilja spy på högstadiet
jag vet var problemet ligger
det ligger och gnager för jag kan inte göra något åt det
jag vet var problemet ligger
och det ligger hos dig
det är du som är påträngande och äter upp mig inifrån
du. du. du.

det som stör mig mest är hur patetisk och ynklig jag låter