Det hänger stora jeans och herrskjortor på tvättstället i hennes vardagsrum.
Främmande.
Hennes mamma och främlingen sover i moders sovrum.
Hon vet hur de ligger där inne och snusar under det ljusblåa täcket.
Hon vet hur månen speglar sig i de ljusa tapeterna och hon känner sig dov till sinnes. Det borde vara hon som ligger under sin mammas beskyddande vingar inne i det där sovrummet där månens ljus speglar sig i de ljusa tapeterna. Det borde vara hon.
Amelie.

Det är tomt och tyst i klassrummet. Det enda levande är en figur som ligger på tre stolar i ena hörnet. Hon är först i skolan och hon försöker sova.
Varför?
Klarar inte av att vara hemma. Instängdheten tar sakta över hennes arma själ och hon kan inte sova om nätterna. Billjuden på gatan utanför gör henne rastlös,
de tidiga morgonfåglarnas kvitter får henne att bli orolig.
Den ständiga sömnlösheten får Amelie att vantrivas i sin annars så mysiga lägenhet.
Annars så mysiga? Innan vadå?

Amelies bleka ansikte får de andra eleverna att titta oroligt på henne. Sover hon om nätterna?
Lärarna kan mala på som de tråkiga idioter de är, Amelie lyssnar inte, och kommer aldrig lyssna. Trötthet, trötthet, apati. IG. Vad vet de om livet?

De sena nätterna vid datorn får Amelie att slumra på lektionerna.
De sena nätterna vid tv:n får Amelie att nicka till under rasterna.
De sömnlösa nätterna i sängen får Amelie att tappa matlusten.
Apati, apati, hunger.
Rektorn och lärarna tittar generat på hennes tunna kropp, hennes sargade armar, de mörka ringarna. Försöker titta bort, försöker blunda tittandes. Man kan inte blunda tittandes.
Men Amelie tvingar dem inte att se.

Driver runt i hopp om att komma in i någon slags trans, förvandlas till den likgiltighet hon känner.
Vandrar som ett spöke över hela staden, sitter på bussen, står på vagnen, ligger på bänken.
Vad som helst Utom Att Komma Hem.
Alkisarna tittar med avsmak på henne, vad gör hon av sitt liv?
Denna egentligt vackra flicka som kunnat göra vad hon vill med sitt liv.
Liv?
Amelie stirrar tillbaka, känner ingen skam över sitt trassliga hår eller sin ovårdade kropp.
Kan inte bry sig, orkar inte bry sig. apati, apati, utanförskap.

Tomma mörka ögon tittar ut i natten. Sänglampan är släckt. Datorns surrande har stoppats.
Det är alldeles tyst. Dripp. Dropp. Kranen droppar, ljudlösheten är borta.
Amelies fingrar trummar mot sängmadrassen. Dripp. Dropp.
Öppna ögonlock, trummande fingrar, frenetiskt stressad över sömnlösheten.
Hon darrar. Reser sig, vandrar runt. Stänger av kranen.
Tystnad, och ett förnöjt leende i natten. Äntligen höll du käft din kranjävel.



Får be till gud för att kunna resa sig ur sängen på morgonen. Om hon ens legat i sängen.
Skelett, skelett, ben. Orkar inte bära sig själv, orkar inte vara sig själv.
Ont i bröstet, ont i kroppen, ont i själen, ont i hjärtat.
Ber.
Snälla Gud låt henne bara dö lite, låt henne bara ligga kvar i denna passivitet och aldrig mer se det ljus hon om dagen bländas av.
Låt Henne Avlida Denna Stilla Maj Morgon i Skenet Av Den Förrådande Sol.

Ångest, Ångest, Smärta.
Vart är Amelies hjälte?
Var är den man som en gång lyfte henne till skyn och lät henne nudda lyckan?
Saknad kanske är det enda hon känner. Frustration, ilska, ånger, apati. SAKNAD.

Mörker, natt och Amelie.
Ett tänt ljus för mannen som en gång hissade henne till skyn och lärde henne om frihet.
En sista smak av ordet Liv när hon luktar på det ljus hon tänt för mannen
som lärde henne leva.

Och ett hopp, och en saknad och en Amelie. Och en död. Och en död farsa.

ett hejdå. Och ännu ett slocknat ljus.

Förlåt Papi, du var mitt liv.