Det är med tunga axlar
och en sänkt blick
trötta fötter
och slitna skor
som jag vandrar dag ut och dag in
vältrar mig i ångesten över dig

vi har varit fram och tillbaka så mycket att ordet förvirring
knappt har någon betydelse längre

nu bor du minst tusen mil ifrån mig
och det är inte lätt att komma till dig
även om jag önskade att du var nära hela tiden

jag vill kasta mig på ett tåg
planka över sverige
dela kupé med någon gamling som kunde berätta fina minnen
konduktören skulle be om min biljett
men förklaringen till att den saknas ger henne bara ett leende på läpparna
för kärleken finns inga gränser eller regler

innerst inne tycker vi likadant om allting
och det gör så sjukt otroligt jävla ont
för jag är 15 år
och långdistans förhållanden är inte min grej
varför ska avstånd vara så jävla svårt?

om du inte flyttat ifrån oss
skulle jag aldrig brutit loss

jag brukar inte citera
men titanic satte alltid djupa spår som liten
..come back.. Come back!