I dom lugnaste vattnen...

Prolog

Ett ursinnigt skrik ekade mellan träden.
Sedan tystnad.
En kråka lyfte från sin utkikspost och lämnade platsen med sin kraxande sång.
Sedan tystnad.
Ett par minuter varade en evighet. Sedan bröts den kalla friden.

"MAAARIIIA dags för mellis"
Kvinnorösten dog bort mellan träden. Kvinnan suckade irriterat och vände tillbaka till den öppna balkongdörren, bara för att två minuter senare dyka upp igen. Ännu mer irriterad.
"Maria nu kommer du på en gång" När tystnade var det enda svar hon fick satte hon först båda händerna i midjan och spände ögonen mot den lilla skogsdungen. Efter att ha skickat iväg ilskna blickar mot träden beslutade hon sig att gå och söka efter dottern. Muttrandes för sig själv.
"... jag ska ta ungen till doktorn och kolla upp hörs..." hennes röst gick från ett vagt irriterat muttrande till total tystnad. Marias nya polar'n och pyret tröja låg i gräset. Kvinnans ögonbryn rynkades. Slarviga unge... tanken avslutades inte. Den tomma blicken som mötte hennes från den fuktiga mossan, det smala benet som låg vikt i en ytterst onaturlig position, paniken runt den stramande munnen. Allt detta hann hon registrera innan blodet pressades in i hennes medvetande. Som utspilld färg, tjockt och segt, avstannat från att ha bubblat ur den lilla kroppen. Kvinnan sjönk ner på knä. Ögonen vitt uppspärrade.

"Lillan" hennes röst var en kvävd viskning. Barnets tomma  blick gav inget sken av att reagera. Den tomt skrikande munnen ändrade inte form för att svara. Kvinnans hand gled ner mot barnets kind.
"Gumman det är mellis nu" rösten lät ihålig. Armbågen stötte emot något. Hon ryggade tillbaka. Ett rött plasthandtag stack upp från flickans illa tilltyglade kropp. Utan att tänka en sekund slet hon ut föremålet ur kroppen. En morakniv. Ett hysteriskt skrik lämnade hennes darrande läppar innan hon kastade sig till marken och började ruska i den blodiga barnkroppen som låg i en vriden pose i mossan.

Kapitel 1

Pernilla var van att hjälpa sin make knyta slipsen och hon hade använt alla de år de varit tillsammans till att utveckla sin kunskap till något av ett löftesgivande förspel. Niklas suckade och lutade sitt tunga huvud mot hennes bröstkorg medan hennes händer på något magiskt sätt både fixade en helt perfekt slipsknut och lovade att kvällen skulle sluta njutningsfullt.

Barnens röster ekade i rummet bredvid, någon skrek, någon svor och Pernilla log lite för sig själv. Hon borde ha vetat att om man fick barn med världens mest envisa karl skulle man förmodligen få minst lika envisa barn - oavsett kön. Det var faktiskt så att deras yngsta dotter hade tagit ordet envis till en helt ny nivå och på något vis lyckats vira sina stora syskon runt fingret samtidigt som hon körde hutlöst med dem. Hon mötte makens blick i spegeln. Tänk att han fortfarande kunde se på henne med så mycket ömhet, trots ett förhållande på drygt 15 år.
"50% av deras gener kommer från dig" viskade han samtidigt som han vände sig om och fångade henne i sina armar. Hon hade aldrig talat om det för honom, mest för att han ego redan var i största laget, men en gång för länge sedan var det på grund av hans kyssar hon valt honom. Ja, och hans enormt enträgna uppvaktning förstås.

"Mmmm mina stackars gener får bara tillgång till odjuren när dom sover, resterande del av tiden härjas de stackarna av dina gener"
Han skrattade med läpparna mot hennes medan hans händer klättrade upp för hennes rygg mot hennes nacke.
"Ja du hjärtat - vi fick jackpott alla tre gånger"
Lekfullt sparkade hon honom på smalbenet samtidigt som det mest hatade föremålet i huset gav upp ett ljudligt pip.
"Fan" muttrade Niklas innan han tog upp sin personsökare. Hon visste redan innan han hann öppna munnen att kvällen var förstörd. Inte ens hans födelse skulle dom få fira i lugn och ro. Men det hjälpte inte att ge honom dåligt samvete. Hon hade tagit mannen, hela mannen och med honom följde hans jobb.

"Gå du, jag tar ungarna på pizza och bio" Hans blick visade en blandning av tacksamhet och oro. Hon förstod att det var allvarligt och hoppades bara att skadan skulle vara så liten som möjligt.

***

Han lossade på slipsen medan han hoppade ur sin bil. Han hade svurit hela vägen från hemmet. Pernilla hade som vanligt försökt få allt att kännas okej, men för fan... hur ofta hade han möjlighet att sitta på fin restaurang med hela familjen samlad och bara bli uppassad och firad? Han visste vem huset tillhörde som han parkerade bilen vid. Kyrkoherden, de hade en viss kontakt via jobbet och han hade alltid tyckt att någon mer passande för sitt jobb skulle vara svårt att hitta. Sören och Viktoria Bäckström stod det med klara fina bokstäver på brevlådan och i efterhand dit klistrat en liten barnslig skylt som stavade ut namnet MARIA. Han stannade till vid den röda lådan och lät fingret följa konturerna till namnet. En tanke flimrade förbi, hur länge innan namnet skulle försvinna från lådan? Hur lång tid tar det för en förälder att inse att ens barn för alltid är borta? Magsäcken knöt sig inom honom, han tackade sin lyckliga stjärna att han inte hunnit äta och skyndade vidare förbi huset upp för kullen mot skogsdungen.

Blå blodsprängda ögon stirrade på honom. Skräcken stod skriven i hela barnets ansikte. Blodet förstärkte visserligen intrycket av fasa, men även om han bara sett barnets ögon hade han läst ordet SKRÄCK i dem. Maria Bäckström, dagiskompis med hans egen dotter Tindra. Varje födelsedagskalas träffades man och åt tårta och bytte meningslösa skräppresenter som fick flickorna att tjuta av lycka. I fjol hade det varit ett diadem med små rosor på. 19:50 på Konsum. Konstigt vad ens hjärna tänker på under stressade förhållanden.

Han tog av sig kavajen. Hängde den omsorgsfullt på en gren innan han satte sig på huk bredvid den lilla kroppen. Bara med sin blick visste han att hon var ungefär jämnstor med Tindra si så där 98 cm lång och ungefär 14 kg. De guldblonda lockarna hade kletat ihop i en sörja av blod och hjärnsubstans. Han fick ett par plasthandskar av en kollega som fotade i närheten och lyfte försiktigt på flickans huvud. Bak skallen var krossad, mot någon sorts kantsten. Försiktigt lade han ner henne igen. Han bet ihop käkarna för att hindra sig själv från att skrika och den sura gallsaften från att bubbla ut ur munnen.
"Kommissarien vi tror det här är mordvapnet"
En ung man stod ett par steg bakom honom och höll i en sluten plastpåse en gammal rostig morakniv. Rostig och blodig. Niklas ville stöna högt, men nickade bara mot den yngre mannen som genast avlägsnade sig i jakten på ytterligare någon form av bevis.

Med en BIC penna räknade han försiktigt knivhuggen på flickan. Han fick det till 19 varav nästan alla var koncentrerade till bålen, bröstet och halsen. Ett enda hugg var lägre ner och det var på vänstra låret.
"19 jävla hugg" muttrade han medan han skärskådade den illa tilltyglade kroppen.

"Kommer du fram till något" Wicke satte sig ner på huk bredvid honom.
"Det är förjävligt"
Niklas kunde inte annat än humma till svar.
"Slutsatser kommissarien?"
"Det handlar om en jävla massa vrede"
Kollegan nickade med en rynka i pannan
"Vem kan känna sån vrede mot en fyra åring"
Båda satt still under tystnad. Patrick Wikström eller Wicke som han kallades, och Niklas hade gått polisskolan tillsammans och i 4 års tid hade de varit arbetskamrater.
"Ibland blir jag riktigt asförbannad på mina ungar, men... det här handlar inte om att någon glömt spola toaletten eller kletat tuggummi på tv-dosan"
"Kanske ilskan egentligen var riktad mot prästen eller frun hans?"
Niklas sneglade på Wicke. Tanken hade slagit honom med, men samtidigt kunde han inte förstå hur någon skulle kunna vara arg på kyrkoherden eller hans fru. Båda var så oerhört vänliga och hjälpsamma, fast å andra sidan... Hans blick fastnade på de uppspärrade barna ögonen, vem kunde hata ett litet barn så här mycket?
"Jag ska snacka lite med föräldrarna nu"
"Mamman har fått lugnande"
Niklas nickade, slet till sig kavajen och gick sakta mot villan. Idag skulle han och Sören i alla fall inte prata fotboll eller fiske.

Kapitel 2

Hon stod naken framför spegeln i deras gemensamma sovrum. Hennes kropp var ren. Hon hade duschat i hett vatten i säkert 20 minuter, men hon kände fortfarande det kletiga blodet mot huden och lukten frätte i hennes näsa.

"Svälj dom här så känns det lite bättre"
Det var vad man sagt till henne innan hon lydigt svalde de två små vita pillren. Lite bättre, definiera! Hade hon velat fråga, men höll tyst.

För två timmar sedan hade hon varit nära på tappa en liter mjölk i golvet på konsum 2 km bort. Maria hade tjatat och tjatat om någon docka med sjöjungfruklänning i glittrande lila. Migränen hade gnagt bort det lilla tålamod hon haft och det hade slutat i ett gräl. Dottern hade gråtit hela vägen hem och så fort bilen stannat på garageuppfarten hade hon tjurigt sprungit till den lilla skogsdungen där hon hade sin träkojja.

Deras sista ord till varandra hade varit
"Av pappa hade jag fått dockan"
"Håll truten bortskämda unge"
Håll truten bortskämda unge... När hon yttrat dem hade hon skämts lite, men samtidigt var det ju inget som förberett henne på att det var den sista konversationen hon skulle ha med sin dotter. De skulle inte få bli sams över sockerkaka och mjölk, de skulle inte få krypa ihop i fåtöljen och se på Bolibompa. Aldrig mer Bolibompa. Aldrig mer en puss, en kram.. aldrig mer Maria.

Tårarna strömmade ner för hennes kinder. Hon höll upp sina skakande händer och begrundade dem. För en stund sedan hade de varit brunröda av blod. Nu var de rosiga av hårt skrubbande.

"Ta dig samman"
Rösten skar som en pisksnärt genom luften. Hon visste att hon var ensam i rummet men vände sig ändå om.
"Du kanske gift dig med en Bäckström men först och främst är du en Melander och vi Melanders bryter inte ihop"

När andra fått plåster och pussar på skrubbade knän hade Viktoria Melander Bäckström fått veta att tårar var en svaghet, att fasaden var den enda styrka man som kvinna hade och den skulle man vårda i alla lägen. Redan vid 10 års ålder hade hon svurit att hon själv aldrig skulle bli likadan, och hon visste att hon hållit sitt löfte. Maria hade fått Nalle Puh plåster på sina skrubbade knän och pussar och kramar.

"Älta inte! Sånt får man rynkor av"

 När hennes make tio minuter senare steg in i rummet var hon nästan färdigklädd. Hon hade valt en enkel klänning i grått. Frisyren var elegant, som vanligt men ändå enkel. Hon hade inte orkat med fler hårnålar än nödvändigt. Läpparna var svagt rosa och maskaran höll just på att appliceras.

"Hur är det älskling"
Hon älskade hans röst. Just nu var den fylld av smärta, men också av ömhet mot henne, och hennes hjärta höll på bubbla över av kärlek. Hon hade bara bestämt sig en dag för snart 7 år sedan att hon skulle gifta sig med Sören Bäckström, hon kände aldrig en sådan frid som när hon lyssnade på hans predikningar. Han hade väl inte varit helt medgörlig i börNiklas, eftersom han redan varit gift tidigare och nu var änkling. Det hade tagit henne närmare 8 månader att få honom på fall och då föll han som en enorm kägla.
"Bättre dagar har jag haft" en lätt snyftning skakade hennes röst och hon ville skrika ut sin frustration över att inte låta lugn.

"Hur är det med dig själv"

Hennes fråga öppnade porten till hans hela smärta. Hon gick fram till honom och famnade honom.
"Jag kan inte fatta att hon är borta" Hans röst var inte helt stadig, men hon förstod att han försökte hålla sig stark för hennes skull, som han alltid hade gjort.

Kapitel 3

Han skruvade på sig i soffan. Sist han hade varit där och suttit i den här soffan hade det varit för att hämta hem Tindra från ett party. En hord av prinsessor och pirater hade sprungit runt i rummet och tjoat på. Idag var rummet helt tyst. Rummet var stilrent. Möblerat i enkla, men klassiska möbler i en blandning av arv och nyköpt. På väggen hängde lokala målares verk blandat med familjefoton.

Som en virvelvind. De tre orden kunde han tänka sig skulle ha beskrivit offret. Hon log alltid och var alltid på väg någonstans. Hon hade bus i blicken, men var snäll - fast aldrig stilla. Hon var nyfiken, hon var långt ifrån blyg.

Var det vad som kostat henne livet? Hade hon själv kontaktat mördaren av nyfikenhet? Kände hon mördaren? Varför blev hon mördad? Tankarna hade helt och hållet skjutit minnena av en lyx middag på restaurangen i hamnen åt sidan. Han reste sig upp och gick till en bild på hela familjen Bäckström. Lyckliga. Det var det ord han först tänkte. Dom var lyckliga.

"Så Niklas nu är vi här"
Sörens röst lät sig inte riktigt lik, Niklas kunde inte annat än känna medlidande med vännen. Var dom vänner? Eller bara bekanta?
Han gjorde en enkel gest mot soffan och paret sjönk ner som om benen inte bar dem längre.

"Jag vill börja med att " han harklade sig och kände åter smaken av magsyra kämpa sig upp genom strupen.
"... med att beklaga sorgen."
Viktoria gav ifrån sig ett kvidande ljud och gömde ansiktet mot Sörens axel. När hon slutat snyfta försökte hon torka bort tårarna innan hon med darrande stämma förklarade
"Du... du var den första som sa så... som beklagade sorgen..." Sörens armar hårdnade runt henne och han drog henne så nära han kunde. Hon lät honom dra henne närmare och lutade sitt matta huvud mot honom.
"Kan du berätta Viktoria... berätta vad som hänt idag..."
Kvinnan flämtade till
"Min dotter har blivit dödad kommissarien" hon nästan fräste ut orden.
"Jag menar... före, vad har hänt under dagen? Vad har ni gjort, berätta så ordagrant som du bara kan, när upptäckte du att hon saknades?"

Efter att ha hämtat kraft från någon osynlig källa började hon berätta om mat handlingen och grälet.

"Håll truten bortskämda unge... det var dom sista orden jag yttrade till vår dotter Sören... de sista ord som någon som älskade henne sa, kanske de sista ord hon någonsin hörde"

Efter ytterligare en gråtattack och tröstande fortsatte hon.
"Jag hade migrän, jag får det ibland när jag känner mig stressad och mitt tålamod var inte i topp, när hon ignorerade att svara så tänkte jag elaka saker... jag tänkte så hemska saker Sören... Jag tänkte att hon gott kunde få vara hungrig om hon skulle sura... men sen fick jag dåligt samvete och skulle gå till hennes träkojja och se om hon var där, jag hann aldrig fram till trädkojNiklas innan jag såg henne... oh gud"

Den rödgråtna kvinnan slog armarna om sin egen överkropp och började vagga fram och tillbaka, ett kort mantra mumlade hon genom sina spända läppar

"blod blod blod blod blod"
Sören höll henne mot sig och Niklas såg hur tårarna nu även rann ner mannens kinder. Magen knöt sig igen. Skulle han ha gråtit om det hade hänt eller skulle han bara bli stilla... eller skulle han bli arg? Han visste inte.

Hur skulle han förklara för Tindra att hon inte kunde gå till Maria och leka imorgon som det var tänkt? Hans funderingar avbröts av Sörens röst.
"Måste vi fråga henne mer Niklas, hon är... Helt krossad... "
Niklas skakade på huvudet men så kom han ihåg sig. Fan att känslorna inkräktade på hans arbete...
"En fråga bara Viktoria: såg du någon eller något? Någon som gick från platsen det kan ha varit innan du kom dit... har du sett någon obekant på området de närmaste dagarna"

Hennes ögon spärrades upp.
"Oh gud jag vet inte... jag vet inte Sören jag kan inte tänka... jag vet inte"

Niklas klappade dem klumpigt på axeln och avlägsnade sig. Wicke arbetade fortfarande uppe vid skogsdungen och när Niklas slöt upp till dem såg han hur den lilla kroppen lyftes till en plastsäck. De där säckarna luktade på ett speciellt vis, och han rynkade näsan. Död. Det var lukten av död.

Kapitel 4

När han kom hem var hon 2 på natten. Huset var ner släckt. Ludvig gnisslade tänder, i övrigt var det helt tyst. Pernilla hade somnat med en bok, som vanligt hade hon försökt hålla sig vaken tills han kom hem, och misslyckats. Med vana lirkade han lös boken från hennes händer och lade den med rätt sida uppvikt på nattduksbordet. Han kysste hennes panna lätt och drog upp täcket till hakan på henne. Hon skruvade på sig och muttrade något om att inte leka med maten, men förblev sovandes.

Niklas visste inte om han hade föredragit att hon vaknat. Kanske om hon vaknat att hon kunnat skjuta hans tankar åt sidan och fått honom att slappna av bara lite. Han suckade och gick en runda i huset. Alla dörrar var låsta. Avslutningsvis tittade han in i Luddes rum, fixade täcket och flyttade in den smala kroppen från kanten. Han tittade in i Max rum och såg att sonen tagit efter sin mor. Kalle tidningen hade dock åkt ner på golvet. Innan han gick in i Tindras rum svalde han hårt. Hennes rum låg i mörker, eftersom hennes bröder retats med henne om sovlampa hade hon envist beslutat sig för att bevisa att hon var minst lika modig som dem, för tjejer är ju tuffare... eller hur pappa?

Han satte sig på huk vid hennes säng. Strök med ett varsamt finger bort en slinga hår ur ansiktet på henne. Hon hade redan börjat bli fräknig av försommarsolen. Hon dreglade på kudden. En våt fläck spred sig under hennes kind. Skulle han någonsin kunna bli arg på henne igen? Tänk om de skulle bli de sista ord han yttrade till henne? Hon sträckte på sig lite och rullade över på rygg. Håret låg utbrett över den rosa kudden och plötsligt kände han att hon stirrade på honom.

"Är du lessen pappa"
Vad skulle han svara på det?
"trött"
"du ser lessen ut"
"mmm kanske lite"
"du behöver inte vara lessen pappa, vi tog med pizza hem till dig också"
Som om alla världens problem därmed var lösta rullad hon över och vände honom ryggen. Efter ett par djupa suckar visste han att hon återvänt till drömlandet.

Med darrande ben reste han sig upp. Innan han stängde hennes dörr stannade han upp och stirrade på hennes lilla kropp.
"Hon är kvar imorgon också" han ryckte till av sin egen viskande röst. Självklart skulle hon vara det... eller? Kunde man någonsin veta säkert.

Niklas Ljungberg gick till sängs. Inte ens 40 år gammal men inatt kände han sig döende. Han var trött, han var trött på fler sätt än ett. Ändå kunde han inte somna den natten.

Kapitel 5

Till julklapp hade hon fått en ny morgonrock av sin make. Den var mörkt lila med små vita blommor. Med bestämdhet stoppade hon in fötterna i sina tofflor och begav sig mot brevlådan. Klockan var strax efter 5 på natten och hon kände sig trygg att ingen skulle se henne klädd på detta sätt.

Idag hade budet varit i tid. Det måste ha varit första gången den här veckan tänkte Majvor och rynkade pannan. Hennes tidning var skrynklig. Kunde man inte ens få njuta av en fräsch tidning nu för tiden. Hon ryckte till, från en kvist bröts av en bit bort. Hon gömde sig bakom förråds boden, ingen skulle då se henne iklädd endast morgonrocken.

Hon bet ihop käken när en man passerade. Utlänningen. Hon lutade sig framåt för att se honom tills han stängde dörren till sin lägenhet efter sig. Han hade bott där i flera månader nu och Majvor hade märkt förändringarna av att ha en sån där utlänning på området. Nu var det inte längre tal om att glömma låsa dörren när man gick ut med soporna. Hon och Sven-Åke hade diskuterat huruvida man skulle måsta låsa in cyklarna om kvällarna nu mer. Maken hade tyckt att det var lika bra, då skulle dom bli mindre rostiga. Men, rosten oroade inte Majvor.

Kaffebryggaren puttrade förnöjsamt när hon steg in i köket. Doften retade hennes näsborrar, men hon lade ifrån sig tidningen, dukade fram en präktig frukost, eftersom det var vida känt att frukosten var dagens viktigaste mål. Fiberhavregrynsgröt med osötade lingon och ett äpple och kaffe. När hon äntligen kunde slå sig ner hade hon svårt att koncentrera sig på tidningen.
"Knarkhandel" muttrade hon för sig själv medan hon bläddrade i tidningen. Vad annars kunde en lat bidragstagande invandrare ha för sig mitt i natten när allt gudfruktigt folk låg i sina sängar?

Plötsligt fokuserade hon blicken på en stor rubrik.

FYRA ÅRING MÖRDAD

Familjen Bäckströms glada ansikten lyste på sidan mot henne. Samtidigt förklarade orden att dottern blivit brutalt mördad. Med en häftig rörelse reste sig Majvor och rusade till sovrummet.

"Svenne nu har han mördad prästens dotter"
"Eh va? Vem?"
Mannen satte sig förvirrat upp i sängen och började mixtra med sin hörapparat.
"Den där hemska utlänningen" hon viftade häftigt med tidningen han har mördat prästens dotter, oh jag förstod att det skulle gå illa när han flyttade in här"

Kapitel 6

"Har du sovit överhuvudtaget"
Pernilla stirrade närmast chockad på den uppdukade frukosten på bordet. Var hon chockad att han visste hur man gjorde gröt, att han ens visste var flingorna förvarades?
"Nä, det var en jobbig dag igår"
"Vill du prata om det?"

Niklas öppnade munnen just som Max kom inhoppandes. 12 år gammal med energi som skulle göra duracell kaninerna helt ifrån sig av avundsjuka.
"Hej papps"
"Papps" Niklas höjde ögonbrynen och sneglade på Pernilla hon ryckte på axlarna och mumlade något om någon serie på TV där killen kallade sin pappa för papps.
"Gröt är ju äckligt ju" unge nummer två dök upp som från ingenstans och grimaserade ogillande åt den brungrå röran på hans tallrik.
"PAAAAAPPPA KOM Å TORKA"
Pernilla stod lutad mot diskbänken och flinade. Hennes morgonrock såg ut att vara lindad tio varv runt hennes kropp och hon såg allmänt skön ut med sov frisyren kvar och ränder efter kudden på ena kinden.
Niklas ryckte på axlarna och tog trappen med tre steg.
"Hej sötnos"
"Hej pappa, jag har kissat"
"Förstod nästan det"
"Och bajsat"
"Aha"
"Ganska stora korvar idag"
Niklas harklade sig lätt
"Det är nog pizzakorvar skulle jag tro"
Flickan hoppade av den blå porslinstoaletten och stirrade med intresserade ögon på sitt verk,
"Japp... stora"
Han nickade och flinade innan han torkade henne och hjälpte henne på med kläderna.
"Tog du fast tjuven"
"Va?"
"Tjuven igår"
"Igår"
Huvudet stod helt still
"Ja pappa du är polis och igår jobbade du, tog du fast tjuven?
"Nej älskling tjuven är lös än"
"Då kunde du lika gärna ätit pizza med oss då"
Ämnet var tydligen färdigdiskuterat för hon lämnade honom med spolningen och papperet och försvann. Han rynkade lätt på näsan. Så liten men så mycket det stank ändå. Med ett ryck spolade han bort dotterns stora prestationer och gick sedan ner till krigszonen - frukostbordet.

***

Han ville inte berätta, men han visste att han måste. Först ville han ta det med Pernilla, hon var bättre på att ta snacket med ungarna. Det verkade nästan omöjligt att få ett par minuter ifred från ungarna.

"Kom"
Han tog henne i armen och drog henne med sig till badrummet och låste dörren noga efter sig.
"Men älskling nu är inte passande" Pernilla såg uppskattande på honom men ändå lite förfärade. Han förstod först inte vad hon måste ha trott, men när det gick upp för honom log han lätt och strök henne över kinden
"Jag önskar det var därför älskling..."
Hennes ögon blev vaksamma, hon hade med åren lärt sig känna igen när han skulle berätta något otäckt.
"Kläck ur dig eländet nu Nicke"
Han lade båda sina händer på hennes axlar. Borrade in blicken i hennes kattliknande ögon.
"Igår blev någon mördad"
"Vem?"
Han ville inte berätta och hon spände käken och började andas ansträngt
"Petra?"
"Nej, nej inte Petra... Maria Bäckström"
Lättnaden infann sig inte. Måhända att Maria Bäckström inte var hennes tvilling syster, men hon var alltför påtaglig, alltför nära i vardagen. Pernilla stod blickstilla och stirrade bara på honom. Länge. Sen kom tårarna, i ett jämt flöde. Hon slet till sig makens breda axlar och snyftade hysteriskt. Niklas höll henne hårt. På ett vis avundades han henne förmågan att gråta, själv hade han inte gråtit sedan början av tonåren.

"Vi måste berätta för barnen"
Hans röst lät inte riktigt sig lik. Han fru nickade mot hans tårvåta t-shirt.
"Snart, jag måste bara ... jag måste bara hämta mig lite"

***

Att berätta för ett barn som inte förstod var inte helt enkelt. Slutligen hade Tindra börjat gråta, men om det var för att dom pratat så knepigt eller för att hon verkligen förstod visste han inte. Han vickade lätt på stolen och sneglade upp mot sina kollegor.

"Det var ett inbrott för två veckor sedan, kan det ha varit en inbrottstjuv som blev påkommen av flickan"
Wicke skakade på huvudet.
"Möjligt är det väl alltid, men det känns som om det var mer personligt än så, jag menar det var mer än nödvändigt våld som åsamkats offret.
offret...
Niklas ville skrika OFFRET HAR ETT NAMN, hon hette Maria Bäckström, men han visste att i vanliga fall hade han också använt ordet offer istället för namn, det var ett försvar mot att komma offren för nära.
"Har vi några våldsbrottslingar rännandes i området?"
Niklas ryckte på axlarna
"Wicke ska kolla upp det, vad sa obducenten"
"Oh huvudskadan kom efter knivhuggen, han sa också att väldigt många hårstrån var utdragna vid tinningarna så vår mördare måste ha tagit hennes huvud så här"
Han gick fram till en av kollegorna och fattade med båda händerna på var sin sida om kollegans huvud och gjorde några luftdunkar .
"Så vreden var enorm, han hittade 22 hugg när han räknat klart och efter 22 hugg var vreden fortfarande stor nog för personen i fråga att slå sönder barnets huvud mot någon sorts tegelsten eller kantsten eller nåt."
"Kniven"
Chefen hade suttit tyst tills nu och hans röst liksom punkterade luften i rummet.
"Kniven är en vanlig hederlig morakniv, en sån som var och varannan har med sig på jakt, fiske, grillning eller vad som helst. Den är rätt gammal och rostig, rosten tyder på att den varit blöt och vi misstänker att den legat ute under en längre period, den kan till och med ha legat i närheten av brottsplatsen och bara blivit vald till mordet på grund av att den lägligen fanns i närheten."
"Är det mord?"
"Njae... svårt att säga... fast... efter ett par hugg borde man ju besinna sig..."
"Det är inte upp till dig att avgöra om någon ska besinna sig, det jag undrar är var det planerat eller var flickan bara på fel ställe vid fel tidpunkt?"
Niklas harklade sig innan han tog till orda
"Tror inte det var planerat, att mörda ett barn mindre än 100 meter från hennes mamma vore" ... han fick slut luft och måste dra in ett extra andetag "det vore jävligt dumt"
"Såvida det inte var mamman som gjorde det?"
Niklas bara gapade. Chefen - Gunnar Nord, var ny i den lilla staden, han hade blivit uppskickad från Stockholm när den tidigare chefen avlidit i hjärtinfarkt. Men att han skulle ens misstänka att Viktoria Bäckström skulle kunna mörda sitt eget barn gick över Niklas förstånd.

Man pratade mer om bevisen som funnits på platsen. Kniven hade haft ett tiotal fingeravtryck på sig och man höll just på att försöka lista dem. Niklas kände sig som om han hamnat i ett koma. Sömnbrist.
"Hur är det med dig?"
Wicke flinade lite generat under lugg.
"Ingen fara, är bara förjävligt trött"
"Sovit dåligt?
"Inte sovit alls"
"Ajdå...du kanske inte ska jobba med det här fallet Niklas...jag menar du är kanske för nära?"
Deras blickar möttes, och den gamla rivaliteten från skoltiden blossade till inom honom.
"Inga problem, jag klarar av mitt jobb"
Med irriterade steg lämnade han kollegan i korridoren och gick till kaffeapparaten. Skulle han överleva den här dagen så var det koffein det handlade om.

Kapitel 7

Han hade sovit i 3 timmar. Lite sömn var han van vid så den här morgonen var inte värre än andra. Han duschade kallt. Varma duschar kändes inte rätt på nåt vis, han blev bara sömnigare av dem så han föredrog det kalla vattnet och dess energigivande effekt.

Vattenkokaren klickade till och han hällde upp hett vatten i en mugg, rörde ner lite svart doftande pulver. Riktigt kaffe fick han inte förrän han kom på jobbet.

Han slog igång datorn och surfade igenom lite nyheter hemifrån sedan gjorde han banken, räkningarna och det tråkiga som följde med att vara företagare. Slutligen gick han och kollade lokala nyheter. Ett barn hade blivit mördat. Han svalde och stängde ner Internet snabbt. I flera minuter var han för stressade inombords för att kunna lämna den lilla lägenheten.

Femton minuter senare än planerat anlände han till den lilla lokalen som inrymde hans nyöppnade grillkiosk. Redan första dagen hade någon kvick tänkt individ sprejat ordet svartskalle på dörren, men han hade fått bort det mesta. Han öppnade dörren och satte igång att arbeta i samma stund som han satte foten innanför dörren.

Doften av målarfärg slog emot  honom. Han kände sig stolt. Allt detta hade han åstadkommit själv INGEN hade hjälpt honom, han hade målat väggarna, tagit ett lån, köpt utrustning och inredning gått kvällskurser i redovisning. Med några snabba tryck hade han satt igång alla nödvändiga maskiner. Han fyllde upp bryggaren och gick igenom bestick, servetter, peppar, salt. Fyllde upp där det behövdes och rättade till gafflar som låg huller om buller.

På väggen bakom kassan satt artikeln man skrivit när han haft öppningsdagen.
"Kastors grillkiosk öppnades idag. Ungdomarna hurrar över ett ställe där man kan sitta och umgås..." Han rätade till ramen. Han var glad att han rakat av sig skägget inför fotot, han såg rätt respektabel ut på kortet.

Bjällran vid dörren pinglade till och kvinnan som ägde blombutiken intill hans grill stormade in med andan i halsen.
"Har du hört Kastor - någon har mördat prästens unge"
Han kände hur färgen lämnade hans ansikte och obehaget växte lavinartat inom honom.

Kapitel 8

Kära dagbok
Det är över nu.
Alla de gånger som man behandlat mig som luft, då man bortsett från mina behov och drömmar, alla gånger man ignorerat mig och mina idéer, mina tankar... jag har offrat allt för att vinna folks förtroende och kärlek, tror du det spelat någon roll? Nej - jag är bara en skugga.

Fan.
Det är över nu. Ingen såg mig, ingen hörde mig - jag är en skugga. Men ungen såg mig, ungen hörde mig, ungen är borta.

Kapitel 9

Han hade letat sig till ensamheten. Han skämdes över sin svaghet - han borde vara stark för Viktorias skull, men hela hans varande kändes som om det höll på lösas upp i tomma intet. Han hade krupit under predikstolen och satt med knäna uppdragna mot hakan. Det fanns inga tårar kvar, så han satt helt tyst och stirrade tomt ut i luften.

"Pappa är jag finast i hela världen"
"Ja du är finast i hela min värld"
"Och du är finast i hela min värld"

Det var svårt att tänka sig att det var mindre än 48 timmar sedan hennes röst hade vidrört honom.

"Ät nu upp frukosten raring, pappa måste jobba"
"Ohhh varför kan du aldrig vara hemma med mig och mamma"
"Nu är du orättvis vännen jag var hemma i förrgår och i afton kommer jag i hem tidigare"

Varför var han aldrig hemma med henne? Nu var hon ju borta för alltid. Skulle han kunna förlåta sig själv?

Viktoria var ett vrak. Stackars människan hade funnit flickan. Hon hade sett allt blod, medan det fortfarande var aningens vått. Medan barnets hud fortfarande var varm. Så nära - men ändå för sent, omöjligt att rädda henne.

Sören skämdes. Han satt under predikstolen. Gömde sig för alla. Fanns inte till för sin fru, hon som behövde honom mer än någon annan. Men han gömde sig. Med ett högt stönande lutade han pannan mot knäna.

Livet var över.
Det borde aldrig ha slutat så här.
Han borde stannat hemma.