Kapitel 10

"Hur mår du Viktoria?" Rösten hördes som om den kom rätt långt bortifrån.
"Bra" Även hennes lät långt borta.

Konstigt.

"Är det okej om jag frågar några frågor"
Hon lät blicken kämpa med att fokusera på ansiktet som stirrade på henne. Det var vänligt, men bestämt. Han hade tagit av sig jackan och satt i t-shirten framför henne. Reklam för GB glass. Hon gladdes åt att hon kunde urskilja loggan ur röran framför ögonen.
"Ja... det tror jag ska gå bra"
Hon kände sig full, men hon kunde inte minnas att hon hade druckit, men å andra sidan kanske det var så för alkoholister? Men någon sådan var hon då rakt av inte. Eller var hon? Hon kunde inte hjälpa att hon rynkade ögonbrynen irriterat. Världen var minsann helt knäpp idag.
"Tyvärr måste jag be dig minnas innan du såg... Maria..."
"Maria är nog ute och leker tror jag"
Blicken som mötte hennes såg sorgset mot henne.
Hon försökte förstå varför han såg så sorgsen ut. Kanske hade han haft en jobbig dag? Något flimrade förbi. Viktoria ryckte till. Det flimrade till igen, saktare den här gången. Blodiga händer. Hon stirrade ner på sina händer. De var rena.

Hon frös.

Dörren öppnades och stängdes. Sören uppenbarade sig i rummet. Han såg härjad ut. Hans annars så välkammade hår spretade åt alla håll. Viktoria ville fixa till det, men kroppen lyssnade inte på de order hon försökte ge den. STÅ UPP! Hon förblev sittandes. Hon bet ihop käkarna och fokuserade blicken på benen som låg onaturligt stilla på soffan. STÅ UPP STÅ UPP STÅ UPP! Ingen reaktion.

Hon ryckte till då Sören sjönk ner bredvid henne. Hon uppfattade att männen talade med varandra. Deras ord  gick att tyda var och ett för sig, men i hopsatta i meningar var det som om de blev helt förvirrade. Hon kände hur skrattet bubblade upp inom henne. Drev dom med henne?

***

Både Sören och Niklas stannade upp mitt i konversationen. Skrattet ekade friskt mellan väggarna. Det verkade inte avta heller. Sören såg förskräckt ut. Niklas var bara förvånad. Kvinnan hade definitivt inte verkat må bra, men det här var nästan otäckt.

"Viktoria?"
Sörens röst lät som en viskning då skrattet närmade sig hysteriska toner.
Männens blickar möttes.
Ljudet ändrades och  stämningen i rummet följde efter. Kvinnan skakade av hysterisk gråt. Niklas ville ge stöd, vara till någon nytta men kände sig bara helt fel där han satt som en oönskad publik. Sören sjönk ner på knä framför den redan rödgråtssvullna kvinnan och famnade henne, ömt men hårt.
"Förstår ni inte" Hennes röst skar i luften
"Jag dödade henne, jag dödade vårt barn"

Kapitel 11

Aldrig hade hon trott att syrran skulle ha flyttat till en så här liten skruttig by. Sandra Melander kastade ryggsäcken över axeln och spanade ut över busstorget,  som verkade vara deras lilla ursäkt till Centrum.

En sko affär, en blomsteraffär, en konsumbutik, en kiosk, en grill, en kombinerad klädbutik och tyg butik och inte att glömma macken som var på motsatta sidan om allt det andra. Hon kastade med huvudet för att bli av med håret som verkade bestämt sig för att jäklas och trilla i ögonen på henne. Hon skulle inte ha låtit toppa eländet, nu räckte inte tåtarna ända bak till hästsvansen längre. Med den lediga handen slet hon upp ett cigarettpaket och skakade irriterat fram en cigarett. Hon fumlade på lite med asken innan hon slutligen lyckats få fram tändaren och satt eld på tobaksstickan.

Död håla. Enda sättet att beskriva staden. Staden förresten - visst måste man väl erkänna att det var oerhört optimistisk term på eländet? Hon drog in ett djupt bloss. Det stack inte längre i lungorna nu, i början när hon börjat röka hade det känts som om hon svalde eld. Hon hade kräkts, men hon hade bestämt sig att röka skulle bli en del av den hon var.

Camel blev vad hon valde till sitt egna märke. Rätt image, det var viktigt.

Ovanpå busstationen satt en ful klocka. Den var rund och någon hade haft roligt och sprayat en smiley över glaset som skyddade visarna. Tiden påstod att den började närma sig lunch, och mycket riktigt så kurrade det i magtrakten.  Med beslutsamma steg gick hon mot den lilla grillen.

Hon stannade utanför och kikade in. Fyra personer satt och glufsade i sig flottig mat som grisar. Småstadsfolk - ingen jäkla stil.

"Ska du blockera dörren och låta folk svälta ihjäl eller?"
Sandra vände sig häftigt om. En piercad kille med finnar över hela näsroten stirrade surt på henne. Hon flyttade sig, men inte utan att bita av:
"Flott kommer nog inte att hjälpa dig med dom där finnarna"
En hundradels av en sekund såg han sårad ut, innan han skickade ut eld genom ögonen och försvann in genom dörren.

Hon följde efter.
"Ett Mega Mål med plus meny"
Pengar bytte ägare och den finniga tonåringen släntrade iväg mot ett bord där ett par andra killar satt.
"Vad får det lov att vara?"
Hon väcktes av att någon tilltalade henne. Vad får det lov att vara? Hon stirrade på mannen bakom disken. Vad skulle hon svara: Ja tack, en mening med livet och kanske lite lycka, ketchup på sidan om tack?

"Har du nåt som inte dryper av fett?"

Mannen höjde nästan omärkbart på ett ögonbryn, ett vitt ärr lyste skarpt bland de svarta hårstråna. Hon kände att hon blängde på honom irriterat.

"Javisst, en sallad kan jag nog skrapa ihop"
Om inte Sandra hade vetat bättre skulle hon tro att han höll inne ett skratt på hennes bekostnad. Skrapa ihop en sallad, var då ifrån det skitiga golvet? Med avsmak insåg hon att det jäkla golvet knappt ens var skitigt, men det skulle inte spela någon roll ändå, hon ville inte ha någon jäkla ihop skrapad sallad.

"Jag tar ett sånt där jäkla Mega Mål med plus vad-det-nu-hette och en stor mineralvatten"
Sen vände hon sig surt om och marscherade iväg till ett bord som såg ut att vara lite för sig självt i ett hörn. Hur kunde Viktoria vilja bo i en sån här håla?

När hon 7 minuter senare fick en bricka med mat ställd framför sig på bordet var det en gigantisk sallad och hon misstänkte skarpt att det inte var nåt Mega mål eftersom tonåringen med all metallskrot i ansiktet begravt ansiktet i en stor fettdrypande burgare. Hon stirrade upp på han som lämnat ifrån sig brickan.

"Hans mega mål ser annars ut" muttrade hon surt och pekade mot den finniga killen.
"Jag vet, men du såg mer sugen ut på en sallad"
Killen hade fräckheten att glida ner på stolen mittemot henne som om hon faktiskt erbjudit honom att slå sig ner. Sandra kände hur hakan snuddade vid bordet. Maken till fräckhet! När hon hämtat sig något fräste hon surt
"Minns inte att jag erbjöd dig slå dig ner"
"Nej, det gjorde du inte"
Nu log han så att hela ansiktet strålade. Men någon ansats att lämna henne ifred gjorde han inte.
"Det verkar som om du fortfarande sitter kvar" muttrade Sandra med munnen full av tomat.
"Du har väldigt bra iakttagelseförmåga" fick hon som svar.
Det störde henne något jävulst att veta att han hade roligt på hennes bekostnad. Själv såg hon minsann inget roligt alls i situationen. Hon funderade på om hon skulle ta tallriken och bara välta den över hans flinande ansikte och marschera ut. Men insåg att det skulle uppfattas barnsligt, och hon hade inte sett skymten av något annat snabbmats ställe. Även om hon ville ge intrycket om att vara en världsvan storstadstjej så skulle hon formligen inte överleva utan skräpmat. Men fan om hon skulle låta idioten på andra sidan bordet förstå detta!

"Om jag beställer flottig skit mat är det vad jag förväntar mig"
Hon surade vidare medan hon hungrigt tryckte i sig salladen, jävla kaninkäk fast något han gjort med den krispiga salladen kittlade hennes smaklökar och inte ens för sin stolthets skull kunde hon släppa gaffeln, eller kasta eländet på mannen ifråga.
"Jag brukar ge betalande kunder vad dom beställer"
Hans röst var lugn, mjuk på något vis.
"När du blir en sådan ska du få den flottigaste burgaren jag kan göra"
Därefter lämnade han henne vid bordet. Orden gick sakta in. Hon hade glömt betala. Fan! Hur coolt var det egentligen? Resten av salladen åt hon under tystnad.

Finniga killen och hans lika finniga kompisar försvann ut genom dörren. En busschaufför kom in och beställde något att ta med. I övrigt var det lugnt. Sandra tog sig tid att begrunda mannen bakom disken. Han var mörkhyad, som om det skulle chocka henne? Var inte alla som jobbade med skräpmat araber? Han hade svarta jeans och en vit skjorta med uppkavlade ärmar. Armarna svallade över av tjocka svarta strån. Hennes ex skulle utan tvekan ha antytt att det berodde på att svartskallar var närmare besläktade med apor. Själv hade hon aldrig brytt sig om att reflektera över raser och hudfärger så mycket. Hans hår var spikrakt, och även från håll kunde hon avgöra att det var tjockt. Själv var hon begåvad med tunt krulligt elände som fick henne att se ut som ett jävla troll. Hon stönade som vanligt när hennes eget hår och dess hemska uppenbarelse upptog hennes tankar.

Hennes hår fick ge vika till att iaktta kvinnan som steg in genom den pinglande dörren. Hon måste vara runt 50 år, rund med rosiga kinder. Inom loppet av 45 sekunder fnittrade kärringen som en löptik framför grillkillen. Sandra kände sig äcklad. Gamla tanten. Men värst var nog att killen helt lugnt skämtade vidare med kärringen. Uppmuntrade. Hon ville stöna högt. SÅ patetiskt.

När slutligen pinglandet i dörren avslöjade att hon var ensam kvar i lokalen med kocken. Tittade hon snabbt på klockan. Hon hade suttit nästan i två timmar. Det gick kanske lura någon annan men själv visste hon att hon ville skjuta upp mötet med systern så länge det bara var möjligt. Att än en gång förstå att systern var klart överlägsen i allt, snygg, lycklig, perfekt - det var inte målet med Sandras besök. Hon behövde en del svar, svar på frågor som hon inte kunde ställa på telefon.

Mödosamt som om det tog ont i kroppen steg hon upp och gick till disken.
"Alltså, sorry det var inte meningen att vara en sån skitstövel"
Mannen som stod med händerna nerstoppade i hett löddrigt vatten tittade upp och hon insåg att han varit någon annanstans. Han såg förvirrad ut innan han hann hämta sig.
"Ingen fara"
"Jag skulle vilja betala för salladen, den var faktiskt rätt god"
Nu log han igen. Hans nästan svarta ögon tittade på henne retfullt.
"Äh den här gången bjöd jag, nästa gång får du betala eller diska om du föredrar det"
Hon stirrade med avsky på det vita löddret på händerna han höll upp. Diska? Aldrig i helvete!

"Sure"
Hon kastade blicken över axeln för att se om någon var på väg in
"Inte alltför körigt här"
Mannen rynkade ögonbrynet lite, det såg nästan sorgset ut
"Har nyss öppnat, tror inte människorna vant sig än"
Han hade en accent, men den var väldigt nertonad. Hon undrade hur länge han varit här, var han kom ifrån, varför han stekte hamburgare. Han såg rätt ung ut.

Det var inte hennes dilemma. Hennes dilemma hette Viktoria och var gift med någon plufsig präst.

"På en sån här  liten ort vet alla allt om alla va?"
Han fortsatte att diska men log vänligt mot henne.
"Förmodligen, har bara bott här ett par månader"
"Men om jag frågade var någon bodde skulle du säkert veta det va?"
Han skakade på huvudet.
"Knappast"
Sandra suckade.
"Har du en telefonkatalog då"
I sakta mak torkade mannen sina händer på en handduk, böjde sig ner bakom disken och drog upp en gul eniro.
"Tack"
Sandra började slå.
"B b b b b b, Bä Bä Bä"
hon ljudade för sig själv medan hon bläddrade fram namnet
"Där Viktoria Bäckström, vet du var Stafettgatan ligger"

"Ska du till prästen?"
Mannen hade bleknat. Sandra rynkade på näsan.
"Hurså?"
utan ett ord pekade han på en tidning som låg på ett bord intill disken. Sandra sjönk ner på stolen och stirrade chockat på rubriken:

FYRA ÅRING MÖRDAD