Det är knäppt tyst.
Men ändå ekar det.

Fast nu efteråt är det så svårt att minnas. Var det kanske bara min puls som var hög efter adrenalinkicken? Eller var det kanske jag som var hög? Jag minns att allting blev svart, i den sekunden. Någon gjorde ett intrång, mest psykiskt trots att det var fysiskt. Jag tror inte ens det gjorde ont. Konstigt va?

Bussen stannade, jag hoppade av. Men det kunde lika gärna ha varit du, din syster eller vilken annan flicka som helst. Jag är din dotter som berättar. Jag fyllde 16 igår. Fyfan vad fulla vi blev. Lånade syrrans leg och kom in på Etage. Visade lite bröst så kom alla in. Ingen anade något ont. Konstigt va?

Kommer du ihåg att jag är din dotter?

Dagen efter, vilken jävla baksmälla. Till råga på allt, det är lördag. Får bita ihop ikväll och följa med Bella till den där killen hon träffade igår. Tydligen hemmafest, han var tjugotre och jobbade i Lund som tekniker. Jag har ett överfallsalarm, ändå blev morsan skitsur när jag kom hem inatt. Konstigt va?




Det är lördag, eller snarare söndag morgon. Det rinner blod längs låren, äckligt och skamligt. Det är knäppt tyst men ändå ekar det. Mina trosor är borta. Ligger väl i busken, där någon använde min kropp. För att älska med mig, mot min vilja. Att älska, det är något jag aldrig gör om. Konstig va?

Jag är din dotter, eller hur?

Oskuld, vem står jag i skuld till nu då? Jag ville ju inte. Jag står i skuld till mig själv. Sa jag verkligen nej tillräckligt högt? Var det ändå inte lite skönt? Jag är en skam. Det gör fortfarande jätteont. Jag har ett järngrepp runt min hals i mina drömmar. Jag sover ganska dåligt nuförtiden. Konstigt va?

Du gråter och säger att vi måste göra en anmälan. Jag börjar förstå allvaret i situationen. Helt plötsligt klarna allt och jag ser mig själv som ett offer. Jag pratar i flera timmar med två jättesnälla poliser. Dom tröstar och kramar. Nu ska allting bli bra igen. Jag är oskuld. Så fel man kan ha. Konstigt va?

Någon utnyttjade min kropp. Jag hade bevis på det. Ändå fanns det ingenting någon kunde göra. Hela samhället har visat att den kroppen jag ska leva med i 70 år till inte är värd någonting. Järngreppet i mina drömmar har börjat avta. Men mitt eget järngrepp kring min själ försvinner aldrig. Konstigt va?