Kapitel 16

Hon skämdes. Spegelbilden som stirrade på henne var blek, men med skammens rodnad på kinderna. Hon hade tagit tidningen och hastigt lämnat grillen bakom sig. Efter att planlöst ha vandrat runt hade hon lokaliserat stadens lilla hotell och bokat ett rum. Statt hette hotellet, det påminde inte om något lyxhotell precis och när hon hade kommit in genom entrén kändes det som om hon inträtt i sången 'Hotell Califonia'. Människorna som arbetade där rörde sig i slow motion och dammet vilade tjockt på fönsterbrädorna.

Frukost ingick, och om hon inte skyndade sig skulle hon missa den. Fast hon tvivlade på att hon kunde äta överhuvudtaget. Tidningen låg uppslagen på byrån nedanför spegeln. Sandras blick letade sig dit. Leenden lyste i kapp, bilden stämde så dåligt med titeln: Fyra åring mördad.

Hon hade aldrig träffat sin systerdotter. Hon hade just så pass träffat sin svåger, och det var bara i förbifarten och för många år sedan, vid ett av systerns ytterst få besök hos modern. Flickan påminde lite om henne själv när hon var liten. Sandra kände igen det där busiga i blicken, håret som spretade åt alla håll. Färgerna, konstigt hur färgerna kunde påminna om hennes egna när hon och Viktoria var som natt och dag. Hon lät pekfingret följa konturerna av flickans bild. Tänka sig att hon aldrig mer skulle skratta som hon gjorde på bilden. Hon skulle aldrig mer göra något, hon var borta, upplöst i tomma intet - och Sandra hade inte ens hunnit träffa henne.

Med en irriterad suck strök hon bort tårarna från ögonen och knölade ihop tidningen innan hon tryckte ner den i soporna. Idag skulle hon måsta kontakta systern, kanske kunde hon inte förvänta sig få de svar hon sökte, men hon  kunde inte bara låtsas som hon inte sett vilket elände som drabbat hennes familj, hon måste försöka vara ett stöd. Som om hon skulle duga till det?

Häftigt rafsade Sandra ihop sina kläder och tryckte ner dem i ryggsäcken. Hon sov alltid i dubbla pyjamasar, hade alltid känt sig särskilt kall om nätterna. Men det tog en massa plats i en liten Adidas ryggsäck.

När hon 35 minuter senare lämnade hotellet så var det med en kurrande mage och ett äpple. Frukosten hade mer påmint henne om ett kulinariskt kaos och allt hade varit översaltat så till den grad att hon fått sura uppstötningar. Hon väntade utan någon större dos av tålamod tills taxin som receptionisten ringt dök upp och hon kunde glida ner bredvid en gladlynt chaufför.

När hon mindre  än 10 minuter senare steg ur bilen, betalade och vände sig om stod hon framför Stafettgatan 73. En gul enplansvilla med exemplariskt skött trädgård. Sandra antog att en linjal skulle bevisa vad hon genast misstänkte: nämligen att gräset inte på ett enda ställe var högre än 4 millimeter. En lampa lyste i vad hon antog var köket. Benen ville inte röra sig men hon tvingade dem framåt. Hon tvingade handen lyfta sig och trycka på den vita dörrklockan. Hon tvingade sig att inte rusa och gömma sig när hon hörde steg inifrån närma sig dörren och hon tvingade sig hälsa när dörren öppnades.

"Hej Sören, minns du mig?" 

Kapitel 17

Han var sjukskriven. Någon kille från Stockholm skulle jobba åt honom medan han gick igenom krisen.

Krisen...

Man hade också försökt få honom att prata med en kollega specialiserad på just trauman och kriser. Men just nu var han inte ledsen. Nej, Sören Bäckström var arg.

Gud fader, polisen, mördaren, frugan ja - t o m dottern orsakade jämna kokningar av ilska inom honom. Han höll sig undan Viktoria som ändå mest bara låg till sängs och snyftade. Han slet ogräs, maskrosor och brännässlor med en brinnande iver. Hans händer var svullna och röda eftersom han inte kände ett behov att skydda dem mot de skarpa bladen från brännässlorna, han VILLE känna smärtan.

En rot från en svartvinbärsbuske hade letat sig igenom gräset och börjat trassla in sig i rosorna. Han slet, den satt kvar. Han slet hårdare. Den hånskrattade mot honom. Han slet än hårdare, gled på den fuktiga roten och tumlade bakåt rätt in i en träbänk. Ett par sekunder stirrade han bara upp mot den grådisiga himlen innan vreden helt plötsligt attackerade honom som så många gånger på senaste tiden. Han marscherade ut i garaget och hämtade yxan. Han bet ihop tänderna så att en söt smak av blod kändes i munnen.

Han högg. Högg. Högg. När roten var avsliten fortsatte han ändå hugga. Rosbuskarna rök, det kändes härligt, den jävla bänken blev till flisor. Han morrade och stönade ut sin vrede och fortsatte hugga tills armarna plötsligt vägde bly och han släppte yxan till marken.
Svetten klibbade håret tätt mot skalpen, andningen var ryckig och han flåsade som om han sprungit maraton. Då, plötsligt rann ilskan av honom och ersattes av sorg igen.

När dörrklockan ringde hade han just torkat bort tårarna mot den jordiga tröjan han bar. Han ville helst inte öppna dörren. Han var less på församlingsmedlemmarnas pajer, han var less på beklagande, beskyllanden och människor i största allmänhet. Men han var tvungen att öppna dörren, det skulle vara oartigt att ignorera den tjutande signalen.

"Hej Sören, minns du mig?"

***

"Förlåt att jag är så oförberedd, jag visste inte att du skulle komma"
Han kände sig klumpig och tafatt. Visst hade väl han bryggt kaffe förr, men pulvret envisades med att falla på bänken bredvid filtret istället för där det skulle.

"Jag kan ta ett glas vatten istället"
Hennes röst lät fjärran, men han tog tacksamt emot erbjudandet och tappade upp vatten i ett glas som han ställde på bordet framför henne. Sandra Melander. Han hade träffat henne en gång för snart 6 år sedan, då hade hon varit en tuff tonåring, nu var hon en tuff, nästan vuxen kvinna. Hon och Viktoria var halvsystrar, likheterna var nästan obefintliga. Blonda lockar hos Viktoria var ett brunt krulligt ruffs hos Sandra. Ljusblå ögon hos Viktoria var bruna hos Sandra. Viktoria var rätt lång, Sandra rätt kort.

"Hur ... jag menar... jag beklagar sorgen, eh... jag menar... fan så jävla hemskt alltså"
Han kunde inte hindra leendet. Så ärligt det lät. Inte inövade fraser, taffliga poem - utan bara ord, rakt på sak.
"Tack"
Han satte sig ner och kände för kanske första gången sedan det hänt att han kunde andas lugnt igen.

"Fan, hur har Viktoria tagit det hela, jag menar, det måste ju vara skit otäckt ju?"
Sören nickade.

"Hon ligger till sängs, doktorn proppar i henne lugnande för tillfället, men någon gång måste han ju låta henne återvända till verkligheten"
"Eh.."
Tystnad.
Han kunde höra hur hon svalde en stor klunk av vattnet innan hon fortsatte.
"Jag menar, finns det något jag kan göra... eh... för att underlätta eller nåt... jag menar..."
Han sträckte fram sin hand och tog hennes. Hennes fingrar var kalla och han kände att hon darrade. Han pressade fram ett leende. Den här kvinnan som han knappt kände hade kommit hem till dem, utan paj, utan snofsiga beklaganden och bad att få hjälpa till med något. Det var underbart. Det fanns hopp för mänskligheten.

"Du kanske kan prata lite med din syster?"
Sandra nickade.
"Självklart"
"Sen undrar jag om du kan ... skulle du kunna...jag undrar om det vore för mycket begärt om du kunde hjälpa mig att plocka bort lite leksaker och sånt, bara... så att dom inte ligger precis överallt, jag tycks inte kunna få mig att röra vid dem"
Sandra nickade igen och de båda återgick till tystnad och vatten. Deras tysta samförstånd upphörde då en darrande röst viskade
"Vad gör hon här?"

Kapitel 18

Hon trodde inte sina ögon. Hela sin ungdom hade hon fått se hela världen svansa runt lillasystern och nu satt hon vid deras köksbord och umgicks med Sören. Hon ville putta den bortskämda satungen ur stolen och skrika HAN ÄR MIN, men orken var som bortblåst. Det tog all hennes energi att skicka eldiga blickar mot systern.
"Här älskling sitt ner"
Sören hade dragit fram en stol och ledde henne varsamt mot den. Intill den där hemska, bortskämda skitungen.

"Varför kan du inte vara mer som din syster Viktoria, hon är så gladlynt och framåt, hon kommer gå långt"
Moderns bedjande ögon skar fortfarande djupt i själen trots att dom var hundratals mil bort.
"Det är Sandras dator du måste lära dig respektera ditt och andras"
Styvfaderns eviga favoriserande plattade fortfarande till hennes lilla självkänsla. Och nu satt minnena vid hennes köksbord och stirrade oförstående upp mot henne. Som om hon var redo att förlåta - var människan helt dum? Visste hon inte vad dom just gick igenom?
"Vad vill hon Sören"
"Hon kom för att beklaga sorgen"
"Ah som gamarna flaxar över sitt byta..."
Glaset föll mot bordet och Sandras vatten flöt över ytan, och droppade slutligen på golvet.
Viktoria tittade upp och mötte oförstående ögon. En kort känsla av dåligt samvete snuddade vid Viktorias inre, men  med all kraft hon besatt sköt hon undan den. Det var skönt att ha någon att hata framför sig just nu.
"Vad lägligt du kom lillasyster, har du något alibi för i torsdags?"
En unison flämtning hördes från både Sören och Sandra
"Snälla Viktoria nu får du ändå ta och ge dig"
Sören stirrade med chockade ögon på sin hustru. Viktoria kände ilskan växa, det var klart även han som alla andra svansade på för den Sandra. Att hon aldrig lärde sig, Sandra fick allt hon pekade på.

"Eh... kanske bäst jag kommer tillbaka en annan gång"
Sandra ställde sig upp och började backa ut ur köket som om hon förväntade sig bli anfallen bakifrån annars.
"Ja det är nog bäst... vad ska vi säga... på mammas begravning kan vi väl slå oss ner med en kopp te och snacka lite barndoms minnen det blir väl mysigt lilla syrran"
"Eh... jag ska nog gå nu... vi ses... eller nåt.. jag menar... hejdå"

När ytterdörren slog igen gick luften åter att andas. Viktoria slöt ögonen och log. För första gången på flera dagar kändes det skönt att le. Som den lilla bortskämda ungen sprang när hon stötte på lite motstånd. Hon skrattade till men skrattet dog bort när hon mötte sin makes förtvivlade ögon.
"Hon är min syster Sören - du vet inte vad hon går för, så lägg dig inte i det här" Med en kraft som nyss känts omänsklig ställde hon sig upp och lämnade rummet. För första gången på dagar kändes det som om hon levde.