Kapitel 19

Det hade börjat hända saker. Igår hade han haft en rätt rejäl dagskassa. Kanske berodde det på alla extra journalister som var här för att bevaka mordet på den lilla flickan... Kanske att folk började känna sig okej med den nya restaurangen. Lunchrusningen hade lagt sig nu, det var också en skön stund. För då kunde han andas ut och inse att affärerna inte gick så dåligt ändå, han kunde äta en smörgås och ta en kopp kaffe och bara vara.

Han hade inte ens svalt andra tuggan när dörren plingade. Han blev glad av den lilla klockans ljud och svalde hastigt för att möta kunden. Han stannade innan han nådde fram till disken. Det var hon.
Kvinnan med de jagade ögonen.
Han rös till. Något med henne påverkade honom på ett sätt han inte kände det minsta intresse av att bli påverkad på. Hon flackade med blicken över lokalen, som för att se så att ingen där inne kunde tänkas attackera henne med en motorsåg eller något dylikt. När hennes mörka rådjursögon mötte hans trodde han att hjärtat skulle stanna. Han tog ett djupt andetag och pressade fram sitt Välkommen kund leende. Innan han hann säga hej muttrade hon:
"Idag vill jag inte ha någon jävla kaninmat, jag vill ha en gigantisk hamburgare med ost och bacon och en jävla massa pommes."
Han kunde bara nicka. Hon kunde minsann vara otrevlig som få. Hon viftade med ett bankkort framför näsan på honom och han tog betalt under tystnad. När han lät pommes frittsen glida ner i oljan hörde han stolen repa mot golvet och en duns när hon satte sig ner. Han kunde inte hjälpa att han sneglade mot henne mer än han borde. Hon såg tärd ut.

"Varsågod"
Han satte ner tallriken framför henne. Hon tittade upp och för en kort stund var bitchen inte närvarande. Det var som om någon slog honom med en rak höger i solar plexus området.
"Ehh. Va.. oh tack"
Han flydde tillbaka till köket. Smörgåsen smakade papper och kaffet hade hunnit bli kallt. Han spolade upp diskvatten och gick loss på ett par glas som om de varit inpyrda i smutsig olja.
"fokus" han viskade för sig själv
"fokusera"
När det inte fanns något mer att diska kände han sig fattig och utelämnad. Han försökte läsa en av böckerna som ingick i hans studielitteratur. Men blicken blev suddig och han fann sig själv stirrandes ut bland borden. Hon rörde knappt maten. Hon borde äta mer, hon såg lite för mager ut, och blek. Kanske var hon sjuk?
Kvinnan sträckte ut handen och greppade läsken. Deras blickar möttes. Kastor upptäckte att han höll andan.

Dörrklockan pinglade till och en stressad kvinna med tre barn stormade in i lokalen. De förde med sig ett oväsen och ett kaos som var så annorlunda än vad han just upplevt. När de hade beställt och försvunnit mot sina platser sökte han efter rådjurskvinnans blick igen. Hennes plats var tom. Hamburgaren var knappt rörd. Han ville stöna högt och kunde inte hjälpa att han önskade kvinnan med barnen åt fanders.

***

Kvällen segade sig fram. Han sneglade på väggklockan över dörren för att upptäcka att sekunderna knappt rörde på sig, vilket innebar att minuterna stod blickstilla. Kvällstid var det mest ungdomar som kom för att sitta över lite flottig potatis och dipp. En och annan familj hämtade hem middagen. I övrigt var det lugnt. Kastor tog tillfället i akt och mätade kylan i frys och kyl. Han antecknade på ett litet block som han använde för statistik.  Det såg bra ut. Temperaturen var väl inom gränserna.

Han kastade ett öga på tidningen som låg på disken. Första sidan handlade om mordet. Han ville kräkas.
"Hej"
Han vakande upp med ett ryck. Han hade inte ens hört klockan pingla till och där stod hon.
"Hejsan"
Han kände sig töntig där han stod och log som en förvirrad tonåring.
"Vad rekommenderar du till middag"
"Middag?" Ville hon gå på dejt, han kände kinderna blossa. Han visste inte hur man gick på dejt heller...
"Ja, har ju provat sallad och hamburgare nu, något annat du rekommenderar?"
Han svalde. Så klart, hur dum fick man vara, han jobbade ju med mat.
"Ja visst kebab är gott"
"Då tar jag en sån"
"Svag eller stark sås"
"Vad är skillnaden"
Hon hade inte varit otrevlig på hela detta besök. Han förundrades.
"Beror på om du är en tuffing eller en mes"
Hon log. Allah vare hans själ nådig, vilket leende.
"Jag är tuff"
Han nickade, hon betalade och försvann till sin vanliga plats.
När han satte tallriken framför henne tog han en chans. Han satte sig mitt emot med en egen kebab. Han sa ingenting utan bara satte sig som om det vore det naturligaste i världen.
Hon sa ingenting heller. Han gladde sig då han insåg att hon åt mer av kebaben än av hamburgaren. Hon var lite väl benig.
"Godkänt?"
Hon nickade och slickade bort sås från läppen. Han hade till sin förtjusning upptäckt att hon blivit rosig om kinderna och aningens snorig, så hon var kanske inte så tuff ändå.
"Min systerdotter har blivit mördad"
Han kände hur köttbiten utan återvändo gled ner i wrongstrupen. Han hostade och hon reste sig upp och dunkade honom i ryggen.
"Hur gick det?"
Han tog hennes glas utan att fråga och sköljde frenetiskt för att få luft igen.
"Bra tror jag" flämtade han när köttbiten verkade försvunnit.
Hon tittade på honom under lugg. Men fortsatte äta under tystnad.
"Jag beklagar"
"Va?"
"Sorgen... din systerdotter menar jag"
"Jaha..."
Hon tömde glaset med cola och stirrade ut genom fönstret.
"Vet dom vem som gjorde det än?"
"Nä"

Dörren pinglade till och två män såg sig om i lokalen. Kastor kände vagt igen den ene. Han trodde att de bodde nära på grannar. De båda männen klev fram till honom.
"Är du Kastor Palani?"
Han nickade osäkert.
"Vi skulle vilja prata med dig om det går bra"
Han nickade igen, vad ville dom.
"Du kanske vill gå till något personalrum eller så?" Den ene mannen tittade ursäktande på kvinnan vid bordet.
"Eh nej eller... ja... spelar det någon roll?"
"Det gäller mordet på den 4 åriga flickan Bäckström"