"Jag har sett det med egna ögon"
Majvor betonade varje stavelse så att ingen på något vis skulle misstänka att hon bara hittade på.
"Han är uppe i skogen om nätterna, kanske prästflickan kom på hans knarkgömma eller något liknande"
Pernilla försökte hålla god min medan hon vattnade rabatten och lyssnade på skvallret.
"Man ska nog vara försiktig med vad man säger om sånt där nu..."
"Försiktig?!?!" Majvors röst avbröt hennes abrupt. "Är du galen människa? Din Tindra kanske är nästa"

Pernilla kände hur färgen lämnade hennes ansikte. Hur okänslig var kärringen egentligen?
"Nu ska vi nog lugna ner oss lite" hennes röst lät stel när hon försökte behärska sig medan  hon rättade till en kantsten runt rabarberna.
"Ja, jag har då tänkt låsa dörrarna när jag går och lägger mig"
Med de orden försvann kvinnan bort mot sin egen dörr. Pernilla kände hur orken liksom rann av henne, som alltid efter en sammandrabbning med grannen. Människan kunde le men ändå fyra av förolämpningar som stack i själen.

 När rabatterna såg dränkta ut packade hon ihop slangen och gick in till sig. Efter en snabb blick på klockan visste hon att barnen var en timme från hemgång, så hon slog igång bryggaren och satte sig vid köksbordet. Stressat trummade hon med pekfingret på den färgsprakande vaxduken medan hon tittade på de svarta dropparna som segt droppade ner i kannan. Hetsigt reste hon sig upp och slog numret till stationen. Fyra signaler innan en röst förklarade att hon kommit till polisstationen och hur kunde hon stå till tjänst.
"Jag söker Niklas Ljungberg, du kan hälsa att det är hans fru"
"Ett ögonblick"
rösten lät nästan mekanisk, som om hon som svarade egentligen sov medan hon utförde sitt jobb. Efter en stunds tystnad sprakade det till i luren igen.
"Han är upptagen för tillfället, kan ni återkomma"
"Hur länge är han upptagen"
"Svårt att säga, prova igen om en halvtimme eller så"
Efter hejdå proceduren la Pernilla ner luren och suckade irriterat. Det spelade väl ingen roll om han var upptagen, hon kände sig orolig och behövde prata. Med beslutsamhet slog hon mobilnumret. Efter två signaler svarade Wicke.
"Eh... Niklas... han eh... är upptagen"
"Vaddå upptagen med? När kan jag prata med honom"
"Eh... alltså... jo han pratar med en stockholmskollega..."
Pernilla rynkade på pannan. Wicke lät som en pundig tonårskille som undanhöll något. Hon bet ihop käkarna.
"Be honom ringa så fort han är klar"
"Visst"

Kaffet blev för svagt. Hon hällde bort hela kannan och började plocka med tvätten. Snart öppnades dörren och Tindra studdsade in.
"Kan jag få leka med Felicia?"
"Vad hände med hej mamma och kramen"
Pliktskyldigt delades ord och kramar ut.
"Efter mellanmålet går det bra"
Tvillingarna kom femton minuter senare. Med dom kom bullret som tycktes slå följe med killarna var dom än gick. De kivades sinsemellan men Nåde den som gav sig på en av dem, han kunde gott räkna med att de slöt sig samman i försvaret.
"Mamma Ludde svalde min femkrona"
"Va?"
"Nähä jag svalde bara en enkrona"
"Men Ludvig visst är du för stor för att svälja småpengar?"
Skamset stirrade sonen på henne.
"Max sa att han inte trodde jag kunde svälja den"
Pernilla skakade på huvudet och satte igång att rosta den hord med mackor som skulle behövas för att mätta killarna.

'''

När sista tallriken ställts ut på bordet dök slutligen Niklas upp. Han verkade irriterad och allmänt surig.
"Hej älskling"
"Hej" Han muttrade och försvann mot badrummet. Pernilla hörde snart hur duschen var igång. Hon ryckte på axlarna, han hade det jobbigt nu, hon visste ju det.

När han kom ner igen var håret fuktigt och han doftade underbart, så Pernilla smög upp mot honom och försökte sig på en kram. Han sköt henne åt sidan.
"Inte nu, jag är hungrig"
Han högg in på maten, så frenetiskt att hon kände sig stött.
"Hur har dagen varit"
"Jag måste väl inte redovisa mina dagar för dig heller"
Nu visste hon att nåt var fel. Han snäste nästan aldrig.
"Eh, Niklas är det något som är fel?"
Han släppte gaffeln hårt mot tallriken och reste sig upp så stolen nästan dråsade i golvet.
"Ja, något är fel, efter en hård jävla dag på jobbet kommer man hem till värsta jäkla förhöret"
Han stormade ut ur köket och försvann uppför trappan. Pernilla kände hur hakan hängde slappt. Hon gick igenom hela deras samtal sedan han kommit hem och hittade inget som borde framkalla hans reaktion.

Hon kände sig som en Zombi medan hon stökade bort middagen. Barnen som bevittnat allt försvann tysta mot sina rum. Stämningen kändes tryckt.
När hon inte kunde hitta något mer att stöka i tog  hon ett djupt andetag och gick upp för trappen. Deras sovrum var nersläckt. Niklas satt med huvudet begravt i händerna med ryggen mot henne. Hon vågade knappt andas. Frösiktigt gick hon fram till honom och lade armen om hans axlar.
"Du, hur är det med dig"
Hans blick var matt när han såg på henne.
"Jag trodde inte det kunde bli jobbigare än det var"
"Berätta"
Hon satte sig i hans knä och slog armarna omkring honom.
"Jag lyssnar"

Han bet sig i läppen, det gjorde han bara när han kände sig illa till mods. De grå ögonen flackade som om han försökte titta på vad som helst utom henne. Hon kände hur obehaget växte. Ändå var hon inte beredd på hans ord.

"Kicki Vincent ska jobba med oss på stationen med Marias mord"

Hon stirrade länge på honom. Innan hon ställde sig upp. Vänd honom ryggen, lämnade rummet och slängde igen dörren efter sig.

Inte den jävla Kicki Vincent igen.