"Varför ljög du?"
Sandra försökte undvika hans blick i det längsta innan hon kände sig tvungen svara.
"Du har inte mördat ungen eller hur?"
"Nej så klart jag inte har"
"Läste i förra veckan om hur stor rasism var i poliskåren, dom skulle ha försökt sätta dit dig ändå." Hon kände hur hon rodnade, det var inte så lätt att prata rasism med någon från ett annat land, det kändes lite som att gå på ett minfält, så oerhört lätt att trampa fel och ställa till ett jäkla liv.
Kastor stirrade förvirrat på henne.
"Men... det tror jag inte, jag menar, tids nog skulle det inte gå för bevisligen var jag här"
"Vilka bevis syftar du på, minns du någon av kunderna från i torsdags exakt den tiden? Tror du någon av dem skulle minnas att det var just då dom var här? Vad skulle han svara på det? Han ryckte uppgivet på axlarna.
"Jag gillar inte att du  ljög"
Sandra kände ett stygn i hjärtat, han hade ju ljugit för hans skull, kunde han inte förstå det?
"Men jag är ändå ... hur säger man..."
Han såg fundersamt upp i taket som om orden satt fast klistrade någonstans bredvid lysrören.
"tacksam eller...du vet, det var snällt av dig, gullig på något sätt."
Han tittade på henne med värme i blicken.
"Tror ingen någonsin ljugit för min skull förr" han räckte fram handen
"tack"
Hon kände sig plötsligt varm och förlägen.
"Äh det var inget..." hon reste sig upp och började gå mot dörren
"Ska du gå"
Hans röst lät olycklig och hon vände sig om för att förklara att hon måste, men hans ögon såg så bedjande ut att hon inte kunde förmå orden att forma sig på läpparna. Så hon skakade på huvudet och gled tillbaka ner på stolen.
"Hur gick det med Stafettgatan?"
Sandra kände hur blodet lämnade huvudet
"Eh du jag måste gå nu, ha det bra"
Hon flydde, det fanns inget annat sätt att uttrycka det på. Hon sneglade bakåt just när dörren slog igen och hann se att han såg förvirrad ut. Hon skämdes. Hon kunde ljuga för polisen, men inte berätta att hennes syster mer eller mindre kastat ut henne då hon kommit på besök för första gången på flera år.

I timmar satt hon på hotellrummet och stirrade på tv. Tvåloperor bytte av varandra, men hon varken brydde sig eller märkte när något nytt satte igång. Hon hade alltid vetat att Viktoria inte var så förtjust i henne, men det hat hon märkt av idag hade skrämt henne. Svala korrekta Viktoria brukade inte ha sådana utlopp. Hur hon än vred och vände på allt, kunde hon inte få till det. Hon drog upp filten över knäna och lade sig mot det stora hotellkuddarna.

När sömnen kom var den till att börja med välkommen.