"Tro mig, jag lider också"
Han satte sig ner på sängkanten bredvid den rödgråtna kvinnan. Det var orättvist. Hon hade redan genomlidit två missfall, och nu hade någon tagit hennes dotter ifrån henne. Men samtidigt kunde han inte bortse från det faktum att han själv också lidit igenom samma saker. Hans hand letade sig upp till den orakade hakan. Skägget kändes obekant och strävt mot hans fingrar. Hur många gånger hade han inte försökt intala sig att kanske det var värre för Viktoria, eftersom modersinstinkten och sådant var rent biologiska orsaker till att hon led mer. Men så ont som han hade, någonstans mellan hjärtat och lungorna, kanske det var där själen fanns, så ont önskade han ingen.
Tankspritt lät han handen smeka hennes rufsiga blonda hår. De hade varit ihop i så många år, och han hade knappt sett henne utan smink i rufsigt hår förrän nu. Inte ens efter missfallen. Fasaden var så viktig. Han visste att hennes barndom varit hård mot henne, hur skulle han någonsin kunna missa att förstå det. Han var ändå en människokännare som arbetade med folk och deras känslor och behov hela dagarna.

Hennes snyftningar väckte upp honom till verkligheten.
"Men allt är mitt fel...."
Hon torkade bort snor med baksidan av handen och tittade upp mot honom med stora röda ögon.
"Om jag inte..."
"Nej Viktoria - NEJ"
Han reste sig upp, hur skulle han kunna få henne att sluta ta på sig skulden. Efter en kraftansträngning med att samla sig återvände han till sängkanten, med ett vemodigt leende på läpparna.
"Det kan aldrig vara ditt fel, du måste förstå att" han harklade sig innan han fortsatte "saker och ting händer som vi inte kan göra något åt, du kunde ju inte veta att en mördare stod och tryckte bland träden"
"Jag minns något nu"
"Vad?"
"Jag såg någon"
Han stirrade på henne, kände hur kroppen spände sig trots att han försökte med tvång tvinga den att slappna av.
"Vem? Vad? Berätta, jag måste ringa Niklas"
"En man, definitivt en man..." hon lät mer energisk nu. Som om det plötsligt fanns en mening igen. "Han var rätt lång"
Sören hade redan den lilla bärbara i handen och tryckte mobilnumret till Niklas. Mannen i andra änden hann knappt svara innan han nästan skrek ut
"Hon minns en man i skogen, du måste komma hit hon minns något"

Inom loppet av 30 minuter satt hon nerbäddad i soffan och en kanna te stod på bordet. Niklas var där, han såg trött ut registrerade Sören av bara farten. Hans kollega såg stursk ut, men han hade träffat honom flera gånger och visste att det var bara en sorts macho fasad.
"Lång säger du, men hur lång då"
"Jag vet inte... oh... Sören jag kan inte sånt här"
Hennes röst lät beklagande och nästan lite gnällig. Han fick anstränga sig för att behålla tålamodet, intala sig att hon led, det var tufft för henne. Men egentligen ville han skaka henne tills vartenda ord kom så att mördaren blev tagen.
"Så här gör vi, Sören, Niklas och jag är rätt olika långa vi kan ställa oss på linje så kan du se om någon är ungefär lika lång" Wicke, som polismannen kallades av sina vänner organiserade så att de tre männen stod uppställda framför Viktoria. Hon gnuggade ögonen och stirrade på dom.
"Han var inte lika lång som Niklas och inte lika kort som dig Sören... kanske som du" Hon pekade på Wicke som snabbt drog slutsatsen att förövaren var någonstans mellan 175-185 cm lång.
"Vilka färger hade han? Hår och sånt såg du  något?"
Hon tycktes dra sig tillbaka till minnenas värld.
"Njae... träden skuggade rätt bra, men han hade en sån där huvjacka"
"Mhm..." Niklas skrev ner de få  konkreta detaljer som hon faktiskt hade sett. När hon inte kunde komma på något mer tackade männen för sig och försvann. Sören kände sig besviken, kanske hade han väntat sig att dom redan skulle veta vem det handlade om, men de hade inte delat med sig av sina åsikter av hans hustrus iakttagelser.
"Det hjälpte inte alls va?"
Han ryckte uppgivet på axlarna.
"Jag är sugen på pizza"
Förvånat vände han sig om och tittade på sin hustru. Hon satt fortfarande nerkrupen under filten, men han tyckte ändå att hennes kinder tycktes fått aningens mer färg.
"Pizza?"
"Mmmm med oliver och köttfärs på"
"Eh... jag åker och köper"
Han lämnade henne och satte sig i volvon för att åka de två mil som det var till närmaste pizzeria, men vad var två mil då det tycktes som hans hustru nu hämtat sig lite.
Sören svängde ut från gårdsplanen. Just innan han rakade upp bilen för att ge sig iväg tyckte han sig se Viktoria bakom köksgardinen. Han vinkade. Men fick ingen respons.
Han ryckte på axlarna och körde iväg.