Han var bara så trött. Hela natten hade mardrömmarna slagits om hans uppmärksamhet. Han kunde känna lukten av blod, känna hur fingrarna var kladdiga. Fast han visste att hans händer var rena, han visste att blodet var en hägring. När han lämnat lägenheten för jobbet hade han känt hur en kvinna stirrade på honom. Han hade lett mot henne och hälsat. Hon hade fnyst tillbaka och muttrat något han inte kunnat urskilja. Det var det som var svårast i Sverige - distansen som folk envisades med att hålla. Här är jag och du är där, kom inte närmare, försök inte bli vän med mig förrän jag känner allt som finns att veta om dig. Tänk om det fanns saker man inte ville dela med sig av? Skulle man aldrig kunna få vänner då?

När han rundade hörnet till grillen tog han fram nycklarna och stannade upp. Hon satt där lutad mot hans restaurang. Han hade räknat med att aldrig mer se henne efter hennes så hetsiga flykt dagen före. Hon hade inte sett honom än, och han förundrades över hur hennes ansikte på något vis såg betydligt mycket yngre ut när hon inte kämpade med att se tuff ut.
"God morgon, dags för frukost?"
Han hoppade nästan själv till då  hon ryckte till av hans röst.
"Eh va? Eh nä God morgon på dig med"
Hon ställde sig upp och borstade av små grus från byxorna. Hennes blick flackade och hon såg ut att ha sovit lika lite som han själv. Fördelen med att ha aningens mörkare hy var just att ringarna blev mindre tydliga, kunde han reflektera för sig själv.
"Stig in" Han öppnade dörren och höll upp den för henne. Hon såg tveksam ut och skyndade sig slutligen in. Raka spåret till sin stol. Hon var nog hans absolut första stamkund. Han blev tvungen att le för sig själv. Han hade längtat efter stammisar, men inte hade han drömt om att dom kunde vara så fina att titta på.

"Seriöst serverar du frukost här också?"
Hon slet tillbaka honom till verkligheten.
"Allt går att ordna"
Han skyndade bak till köket, mest för att han plötsligt kände hur rodnaden började stiga från halsen mot öronen.
"Kan jag hjälpa till"
Hennes röst dök upp alldeles intill hans öra.
"Oh"
Han hoppade till och tappade tidningen på golvet. Uppslaget skrek ut att mördaren var en man med huvjacka, en man som var runt 180 cm lång... Skyndsamt stoppade han sin egen träningsjacka i en låda. Han ville inte hon skulle se att det var en huvjacka. Han ville inte att hon skulle döma honom på grund av en dum jacka.
"Nej, det går bra, sätt dig ner du"
Hon försvann, och han insåg att luften plötsligt gick andas igen.
"Fokusera" muttrade han irriterat åt sig själv.
Han hade en konsumkasse med sig. I den låg hans egen lunch. Två smörgåsar. Han tittade på dem som för att avgöra deras värde, innan han slutligen lade upp dom på en tallrik och gick ut till den väntande kvinnan.
"Varsågod"
"Oh snabbt du jobbar"
Han bara log till svar
"Jag måste göra i ordning lite innan lunchgästerna kommer."
"Det är alright. Säg till om du behöver hjälp"
Han stannade upp och vände sig om, rynkade lätt på ögonbrynen och nickade innan han försvann bakom disken.
Hon hade erbjudit sig att hjälpa honom, fråga var skulle hon hjälpa eller stjälpa? Han visste inte, han var främmande för alla de känslor hon rörde upp inom honom. När hon inte visste att någon såg på henne såg hon ut som en bräcklig lite älva, någon som behövde beskyddas och tas om hand om. När hon var medveten om hans blickar blev hon direkt spänd och tuff. Han gillade hennes komplexitet. Men mest var det nog de där enorma rådjurs ögonen som glänste nästan svarta mot honom varje gång de sågs.

Han undvek henne. Han visste det. Hon visste det. Men ingen kommenterade det. Hon satt kvar och läste tidningen, dukade av lite bord, han hittade henne till och med vid disken efter lunchrusningen på hela 8 personer. De sa inget till varandra. Utan gick runt varandra som om de väntade att den andre skulle ta initiativet. När han skulle stänga den kvällen var han förvånad över att ha tillbringat en hel dag med en människa utan att ha pratat ett enda onödigt ord. Mest förvånande var det faktum att det hade känts trevligt, varmt och underbart på något vis.
"Jag sa visst nåt dumt igår" Han hade inte tänkt ta upp det, orden bara sprutade ut som om någon öppnat en lucka.
"Nä, alltså, det är lite känsligt."
"Du behöver inte förklara för mig"
"Har du tänkt på att vi aldrig presenterat oss för varandra?"
Hon hade rätt, fast hans namn stod ju i och för sig skrivet på menyn som  hon stirrat på hela dagen samt på skylten över dörren. Han kunde också minnas att polisen hade skött presentationen av honom, men vem var hon? Han visste inte. Konstigt, han som alltid var lite misstänksam mot okända människor hade bara accepterat henne precis som det mest naturliga i världen.
"Att jag heter Kastor har du nog inte missat"
Hon nickade och log. Han ville skrika åt henne att sluta le så där, hela hans jag ville bara krama om henne. Han höll på förlora förståndet, det var enda möjligheten.
"Jag heter Sandra Melander"
"Sandra Melander" Han smakade på hennes namn. Det kunde nog stämma.
"Min syster heter Viktoria Bäckström och är gift med prästgubben i byn och det är deras dotter som blivit mördad"
Han tog ett steg bakåt. Mördad. Ordet brände inom honom. Hans samvete gav honom sura uppstötningar. Han hatade det ordet. Mördad!
"Aha" Han satte sig ner
"Det var därför min fråga var känslig igår då?"
"Ja och nej" hon rynkade näsan som om något luktade illa. Han måste le. Vad hon än gjorde såg hon sötare ut än för 2 minuter sedan.
"Har inte träffat min syster på flera år, och när jag dyker upp här så kastar hon formligen ut mig och.... Ja... jag tror hon hatar mig, jag förstår bara inte varför"
Hon plockade med tandpetarna samtidigt som hon stirrade ut genom fönstret.
Han ville inte ta ordet i sin mun. Men situationen krävde det av honom.
"Mordet kanske gör henne lite känslig"
Deras ögon möttes. Han kunde utläsa att hon knappast trodde på det, men hon nickade som om det vore förmodligen rätt.
"Jag har alltid sett upp till henne, hon är så perfekt, så vacker, så smart, själv är jag en fet dumskalle" Hon bet ihop käken och bröt en tandpetare i bitar medan hon sa dom sista orden.
"Fet dumskalle?" Han höll på börja skratta.
"Om du tycker du är fet så är du kanske dum ändå"
Han log mot henne och utan att han gett någon tillåtelse till sin hand strök den plötsligt hennes kind. Hon stirrade förvånat på  honom. Han önskade själv att han kunde stirra förvånat på sig själv, men det kunde han naturligtvis inte.
Han drog tillbaka handen, som om han bränt sig. Stirrade på den och ville skrika FÖRRÄDARE åt den när plötsligt hennes fingrar slöt sig om hans.
Deras ögon möttes.
För en kort sekund kände han sig lycklig och skuldfri. För en kort sekund var han förlåten. För en kort sekund kunde han le från sitt djupaste inre.