Han var trött. Inte bara på jobbet. Utan på livet i sin jävliga helhet. Pernilla hade inte pratat med honom på flera dagar. Han hade blivit förpassad till vardagsrumssoffan och hon verkade leta febrilt i sina kokböcker för att hitta maträtter han inte kunde stå ut med. Pölsa, pytt i panna, blodpudding och ål... hur fan hon fått tag i ål visste han inte men ändå hade den legat där och stirrat på honom. Hon var inte speciellt otydlig med sina signaler. När han skulle dricka öl till fotbollen förra kvällen så var kolsyran borta ur burken. Han hade bytt till en annan burk, samma sak. När tredje burken varit utan kolsyra började han misstänka att något var galet. Hon hade gjort hål i burkarna och hällt i strösocker. Han hade nog strypt henne rakt upp och ner om hon stått framför honom, men hon låg och sov, skönt i deras dubbelsäng, medan han låg dubbelvikt i soffan.

Han var faktiskt inte särskilt sugen på att gå hem efter jobbet. Fast hittills i veckan hade han jobbat över rätt mycket och hans skrivbord var städat till minsta pinal. Han kunde inte hitta fler ursäkter. Wicke hade hållit distansen han med, som om han förstod att läget inte var rätt, men det var ovant för någon som Wicke att visa hänsyn. Stod det skrivet i pannan på honom att han hade en synd att sona?

När han kom hem var det mörkt i fönstren. Han blängde på klockan. Hon var fem i sex. Bolibompa skulle börja snart och Tindra skulle inte vara nådig om hon missade det. Dörren var låst. Han öppnade den med nyckeln och stegade in ilsket. Vad pågick nu då? Hade hon tänkte lämna honom? Paniken inom honom bubblade. Han skrek, men fick inget svar. Han slet upp alla dörrar, men alla rum var lika tomma, han rusade in i deras gemensamma sovrum och ryckte upp garderoben. Hennes kläder hängde där som vanligt. Men var var hon? Var var barnen?

Han gick ut på baksidan. Öde. Han sökte febrilt efter någon lapp som kunde förklara att mjölken tagit slut och att dom åkt och handlat. Ingen lapp.
"Helvete"
Han förvånades över hur han av någon anledning skrikit ordet rakt ut. Inget svar. Inget förebrående om att tänka på att små grytor också har öron.
Han ringde på hennes mobiltelefon. Snart insåg han att den låg på byrån i hallen.
Han ringde till Petra. Efter fem signaler kopplades telefonsvararen på och talade om att hon förmodligen hade nåt bättre för sig än att snacka goja med honom. Han ringde till sin svärmor, men där svarade ingen.

Svetten började rinna. Fast han frös. Han slog upp telefonkatalogen och sökte efter kompisars telefonnummer, men blicken var suddig. Han sjönk ner på golvet.
"Fan"
Panik, aldrig förr hade han känt den så starkt som nu. Den bubblade i hans blodomlopp. Den kluggade igen hans normalt så väl fungerande hjärna. Den slet i hans lungor och höll ett hårt grepp om hans hjärta.

När telefonsignalen väckte honom ur det tillfälliga koma han befann sig i insåg han att han grät. Han hade inte gråtit sedan... sedan hans lillebror drunknat för snart 20 år sedan. Men nu rann förrädiska tårar ner för hans kinder. Om det var hon som ringde skulle han ge vad som helst bara hon kom tillbaka, bara hon inte lämnade honom.
"Pernilla"
Hans röst lät grötig
"Eh nä jag heter Linda Bjurman och ringer från Telia, jag ser här att ni har ett..."
Han kastade på luren. Samtidigt hörde han hur en nyckel stack in i ytterdörren. Han släppte ut ett djupt andetag. Dom kom hem.

***

"Jag kan diska"
Pernilla höjde bara lätt på ögonbrynet, men svarade inte utan lät honom helt enkelt diska. Han hade lovprisat den sönderbrända leverbiffen som om det vore Chateau briand. Han hade nästan slickat tallriken. Till och med för sig själv kunde han erkänna att han var patetisk. Men det hjälpte inte just nu. Han hade ett brott att sona, än sen om det var fem år sedan, han visste att ärren fanns kvar. Han visste att han haft tur som få när hon förlåtit honom, han visste att hon inte skulle förlåta en gång till, och han visste att det aldrig skulle hända igen. Men hon kunde ju inte vara helt säker, hur skulle hon kunna vara det? När han redan hade svikit henne så rejält en gång?

"Jag kan natta Tindra"
Utan ett ord fick han göra det. Pojkarna så ut att vara illa till mods. Tindra däremot verkade inte bry sig. När han läst sagan och lämnade hennes rum hörde han ett litet  pssst från pojkarnas rum. Max stod i dörröppningen och vinkade till honom att komma in. Han kände sig som en spion då han smög in i deras mörka rum.
"Vad har du gjort farsan"
"Ja, du måste ha gjort bort dig rejält"
Han vägrade i sten berätta för pojkarna att han gjort ett av de värsta brott man kunde mot kärleken.
"Eh... jag ska fixa det pojkar, hurså har hon sagt nåt?"
"Nä.. men hon hällde gårdagens ärtsoppa i din golfbag"
"HON GJORDE VAD?"
Pojkarna hann inte svara: Niklas var på väg mot garaget. Fanns det ingen hejd på en kvinnas hämnd? Han slet upp dörren och stirrade förbluffat ner i golfbagen. Klubborna guppade mycket riktigt i en äcklig smet.
"Helvete, nu får det vara nog!"
Han tog trappan med tre steg och slet upp dörren till deras gemensamma rum, där hon suttit och tryckt ända sedan han berättat att Kicki börjat jobba med dom igen. Men vreden rann av honom. Hon låg mitt på sängen i fosterställning. Kinderna var rödrosiga och fina strängar av tårar letade sig ner mot hennes hals.
Hur kunde han ha gjort det här mot henne?
Han skämdes. Som en hund.
"Älskling"
Inget svar. Hon sov. Han satte sig i sängen bredvid henne och smekte hennes hår. Hon mumlade något och kröp närmare honom. I sömnen visade hon fortfarande den tillit som han lärt sig ta förgiven ännu en gång. Han lade sig ner bredvid henne. Hennes näsa var svullen.
"Kan du någonsin förlåta mig" han viskade mot den sovande kvinnan.
"Du är den enda för mig, för alltid"
Han väntade sig inga svar. Och fick inte heller några. Hennes jämna andetag stördes ibland av korta små snyftningar. Och han fattade ett beslut. Hon hade rätt att straffa honom. Men han måste bevisa, verkligen bevisa att han älskade henne och att han var värd hennes tillit igen.
Han reste sig upp, bredde filten över henne. Strök bort ett par tårar och lämnade henne i mörkret. Det var bara ett problem. Hur kunde man bevisa för en kvinna att man älskade henne om hon hade så ont som hans fru hade?

Han zappade på tvn, men varken sporten eller nyheterna tog sig förbi hans funderingar.
"Blommor och choklad" mumlade han men rynkade sedan på näsan. Han var väl ingen vandrande klyscha va? Tankarna härjade fortfarande hårt med honom när tröttheten slutligen gav honom en efterlängtad vila.