"För Guds skull sänk rösten"
Sören stirrade med panik på Niklas innan han rusade och stängde dörren mellan köket och hallen.
"Lillemor Bäckström, låter det bekant?"
Han mötte polismannens blick, för det var vem det var - inte vännen Niklas utan Polismannen Ljungberg. De första åren hade han tänkt att sanningen skulle komma ikapp, men vid det här laget hade han hunnit förtränga den. Som Gubben i lådan hade han nu fått sanningen kastad i ansiktet.
"Jo, det är min före detta fru, hurså?"
Han kunde inte slappna av, Viktoria skulle gå i taket om hon fick veta något.
"Hon fanns i stan på hotellet några dagar före mordet på Maria, och hon checkade ut dagen efter, finns det någonting mer du hållit hemligt som vi borde få veta?"
"Oh" Han började gå av och an i köket. Upprepade med jämna mellanrum ett Oh.
"Det visste jag inte, jag lovar"
"Hur kommer det sig att en präst ljuger om en sådan sak som att han är skild, jag menar du har ju medvetet lurat i oss alla att du är änkling" Niklas dolde inte misstänksamheten i rösten. För ett par veckor sedan skulle han gott i god för kyrkoherden om vad som helst, och nu stod han blottad som lögnare.
"Jag skämdes okej" Han nästan kved orden ur sig.
"På sätt och vis tänkte jag att en liten lögn var bättre än ett stort misslyckande"
"Va?"
Wicke som före en gångs skull varit tyst frustade till som om någon sagt något roligt. De båda andra männen vände sig mot honom.
"Ursäkta mig" han höll upp händerna som för att visa att han gjort ett oförlåtligt misstag "Men det var det dummaste jag har hört, och tro mig pastorn jag har hört mycket dumt"
"Han är kyrkoherde inte pastor"
"Jasså, vad är det för skillnad?"
Sören stirrade på männen som kivades likt två småkillar
"Inte fan vet jag, men han är Kyrkoherde"
"Okej då, ta ett djupt andetag grabben"
Fokus vinklades tillbaka till honom. Sören kände obehaget växa. Trodde dom verkligen att Lillemor kunde ha gjort detta  hemska? Eller trodde dom att en man som tydligen kunde ljuga om sin bakgrund lika gärna kunde avrätta sitt enda barn? Han ville skrika åt dom att dra åt helvete, men förmodligen passade det sig inte för en kyrkans man. Han svalde tungt.
"Lillemor och jag träffades som riktigt unga. Jag föll för hennes yttre attribut"
Sören tystnade medan Wicke åter frustade till.
"Fortsätt"
"Hon var oerhört vacker och charmig, vilket tog slut ungefär när ringen satt på fingret" Han tittade ut genom fönstret med sorg i ögonen.
"Hon ogillade att jag spenderade så mycket tid med min församling, hon antog att jag var otrogen med varenda en, oavsett kön eller ålder, hon krävde allt och jag kämpade, Gud så jag kämpade för att tillfredsställa henne, men det gick aldrig."
"Så ni skiljdes som ovänner?"
"Njae... vi var väl inte vänner precis, men efter två års ständigt krig var vi nog båda lättade, jag bröt upp och flyttade, startade ett nytt liv, vi tappade all kontakt"
Han fyllde upp ett glas med vatten och tog hela glaset i ett par klunkar.

"Hon var väldigt egocentrisk, men absolut inte våldsam, har svårt att tro att hon skulle kunna hugga ett barn 22..." rösten försvann och han la handen över ögonen.
"Så varför var hon  här?"
"Har inte den ringaste, sist jag hörde av henne var nära 20 år sedan"
"Hur kommer det sig att hon har kvar ditt efternamn om ni var gift under så kort tid och dessutom inte såtaste vänner efter skilsmässan?"
"Jag trodde hon bytt tillbaka till Lundberg, så jag vet inte"

När männen slutligen lämnade huset kändes det som om han genomgott en boxningsmatch. Lillemor Lillemor Lillemor han sökte febrilt i sina tankar efter orsaken till hennes besök till denna stad. Hade hon sökt efter honom? Skulle han ens känna igen henne?
"Varför har du stängt in dig i köket?"
"Oh hej älskling vill du ha lite kaffe?"
"Nä, lite te om det är okej?"
"Visst"
Han tittade på sin nuvarande hustru. Om Lillemor hade häftigt temperament och var egocentrisk så var Viktoria tvärtom. Hon var sval, vänlig, hjälpsam och lugn. Bara den senaste tidens mardröm hade tvingat fram en mindre balanserad version av hustrun.
"Varför stirrar du på mig så där? Är håret i oordning?"
Han skakade på huvudet och log. Hon var tillbaka, nästan i alla fall. Håret var uppsatt i den vanliga svinryggen med några få tåtar som hängde ner vid öronen. Hon var vacker. Än en gång funderade han på vad någon som hon kunde se i en medelmåtta som han själv?
"Du är vacker bara"
Hon log matt mot honom.
"Tack"
Han slog sig ner mitt emot henne och dom drack teet under tystnad.
"Vad säger du om att gå ut och äta ikväll?"
"Jag vet inte" Hon stirrade mot ytterdörren som om den var farlig.
"Vi kan gå ner på grillen bara om du vill?"
"Men du gillar ju inte hamburgare Sören?" Hon såg förvirrat på honom. Nej, han gillade inte hamburgare, men han behövde se folk, höra folk. Känna doften av folk.
"Dom har säkert nåt annat med, vad säger du snygging, ska vi äta enormt ohälsosamt och kanske trycka i oss lite mjukglass efteråt?"
Hon nickade. Leendet på hennes läppar såg kraftigare ut och han gladdes åt att ha hittat igen den kvinna han saknat under den senaste tiden.
"Men vi saknar fortfarande Maria va?"
Han rynkade på ögonbrynen. Ibland uttryckte hon sig konstigt.
"Ja det är klart älskling, men Maria hade nog velat att vi gjorde annat än sörjde, tror du inte det?" Deras ögon möttes och efter en kort stund strålade hennes upp.
"Du har rätt som vanligt, jag ska ha massor med strips"
"Du får hur många du vill"
Hon försvann upp och bytte om. Han kände sig som en förrädare. Men vi saknar fortfarande Maria va? Han skakade på huvudet och drog på sig jackan. Han skulle sakna den flickan så länge han levde och förmodligen i all evighet om möjligheten gavs.
"Nu är jag klar"

De gick till centrum, det var bara ett par kilometer och under senare tid hade dom inte varit ute och rört sig så mycket. Folk stannade och hälsade, beklagade och försökte hitta rätt sätt att bete sig. Hur länge innan folk blir som vanligt Sören log vemodigt mot dem, eftersom det var vad som förväntades av honom. Men just nu, för den här lilla stunden kändes saker rätt bra. Han fick frisk luft, träffa människor och hans hustru höll honom hårt i armen som om han var hennes allt. Inom sig bad han om förlåtelse, men samtidigt visste han att han behövde en kort paus i sörjandet annars skulle han förtäras av eländet.

"Men älskling, du gillar ju inte ens hamburgare?"
"Kanske provar jag något annat"
"Har aldrig varit här" Hon stirrade glatt på restaurangens upplysta fönster. Tre av tio bord var ockuperade. När dom öppnade dörren  kunde dom höra Elton Johns röst svagt i bakgrunden. Det luktade inte så flåttigt heller. Vilket förundrade Sören. Viktoria valde fort ut ett bord och gled ner vid det.
"Det största och flottigaste dom har" förkunnade hon belåtet.
"Visst"
Han gick till disken, han kunde ingen se. Men han hörde att någon var där bak, någon fnittrade och en röst viskade.
"Ursäkta" Han höjda röste lite lätt och snart kom mannen ut.
"Hejsan förlåt att jag dröjde vad får det lov att vara"
Sören vände sig tvärt mot hustrun. Hon log mot honom.
"Det största och flottigast du har till damen och själv vill jag ha..." han avbröt sig tvärt
"Sandra vad gör du här?"
Han hade inte förväntat sig att träffa sin svägerska här och vände sig för att se om Viktoria hade sett också. Hon hade sett. Han lät en kort suck slippa igenom.
"Eh jag vill ha en varmkorv"
"Kom vi går nu Sören"
"Va?"
Förvånat vände han sig om.
"Ska vi gå?"
"Ja"
"Nu?"
"Ja"
Han skakade på huvudet. Framför sig så han hur de gick raka vägen hem och hon låste in sig på rummet med ännu mer tårar.
"Visst kan vi väl stanna och äta en burgare va?"
"Du gillar inte ens burgare?"
"Nä men en varmkorv är gott"
Systrarna stirrade på varandra, ingen av dem släppte den andra med blicken. Som en kraftmätning.
"Jag vill gå nu Sören"
"Snälla vännen visst kan vi äta först"
Hon släppte Sandra med blicken, lät ögonen hastigt svepa över killen bakom disken för att slutligen landa på sin make.
"Vill du äta hos han som mördat din dotter"
Orden skar igenom luften och det var som om ingen i hela restaurangen missat dom. Sören mötte grillkillens blick som chockat stirrade tillbaka.
"Vad säger du Viktoria?"
Hon lyfte upp sin hand och pekade rakt mot Kastor Palani
"Det var han jag såg i skogen, han med huvjackan"

Kapitel 29
I det ögonblicket visste han att det var ute med honom. Prästens fru stod med rak arm och pekade rätt mot honom och sa att  han mördat hennes dotter, att hon sett honom i skogen. Vad än han kunde tänkas säga skulle aldrig väga upp mot henne. Han var ju trots allt inte en svensk medborgare.

Hur gärna han än ville kunde han inte säga något. Tungan hade klibbat fast i gommen. Benen var som ljutna i marken och armarna hängde tungt ner. Skulle det hjälpa om han sa att han var pacifist? Skulle det hjälpa om ha sa att han aldrig i sitt liv gjort någon illa? Även om det var en lögn... skulle några ord kunna rädda honom nu?

Han såg sig om i rummet. Alla stirrade på honom. Han tyckte sig känna Sandras anklagande blick bränna i hans nacke. Ju längre han stirrade ut i rummet ju mer kändes det som om väggarna runt omkring honom höll på rasa samman. Men orden fanns ingenstans. Vad skulle han säga? Jag vet att din dotter blivit mördad men du ljuger?

Som om alla i rummet pratade i mun på varandra i en tunna hörde han deras röster ekande långt borta.
"Är du säker Viktoria"
"Ring polisen"
"Har han mördat Maria"
Vem var Maria?

Han slöt ögonen.
Skulden hade hunnit ikapp. Han skulle få betala. Inte för något han gjort men han förtjänade det ändå. Det var lika bra att bara följa med poliserna, säga ja - jag är en mördare, det vore ju inte så långt från sanningen ändå?
Någon sa något. Han hörde sitt namn. Febrilt försökte han skaka av sig det skynke som tycktes ha lagt sig över hans sinne.
"Kastor sitt ner"
Sandras röst. Den var trygg. Den var varm. Han dråsade ner på pallen som en säck potatis. Ett glas hölls framför hans mun och han drack lydigt.
"Hur är det med honom?"
"Vem bryr sig om hur en mördare mår"
"Är du säker Viktoria?"
Rösterna blandades samman. Han kunde inte andas. Han slöt ögonen i hopp om att hitta styrka, men istället såg han blodet. Litervis med blod. Han såg sig själv stå böjd över den döda kroppen. Han kände lukten. Hans händer var kladdiga av torkande blod. Minnena hade han haft på besök förr, men nu slog dom honom med full kraft. Han kippade efter luft. Han öppnade ögonen men han var omgiven av mörker. Han försökte ställa sig upp. Men benen bar inte. Innan mörkret kom hörde han ett sista ord.
"Mördare"

Kapitel 30

Han hade varit på gymmet i två timmar. Han hade cyklat ut demonerna ur kroppen. Sen hade han ringt till sin brorsa, Lasse, och bett honom ta ungarna över helgen. Han skulle minsann vinna tillbaka hennes tilltro, och han tänkte inte spela rent spel. Han visste exakt vad och hur han skulle få henne att mjukna. Han log lite matt för sig själv när han svängde upp på infarten.

Ljuset i fönstren såg hemtrevliga ut. Han stod en stund bara och tittade in genom köksfönstret. Där inne satt hans familj och väntade på att han skulle komma hem. HANS familj. Det värmde i kroppen. Tindra såg honom och pekade. Killarna vinkade glatt och om han inte tog miste var Pernilla inte heller helt missnöjd med att se honom.
Han gick in.
"Pappa"
Tindra  kom springande som den virvelvind hon var. Det var svårt nu att tänka sig att den underbara varelsen varit så nära på att inte ens finnas. Hon hade fötts nära två månader för tidigt, hennes första halvår hade varit en pers utan dess like, det enda som skiljde henne från hennes jämnåldriga idag var att hon var spädare.
"Tjänare snyggingen"
Han var beredd på hoppet ändå tumlade han bakåt, eftersom hon skulle förvänta sig det. Hon kändes som ett lite skogsrå där hon klängde sig fast i honom.
"Jag har gjort lasagne"
Pernillas röst trängde igenom. Lasagne? Han älskade ju lasagne... med en viss gnutta misstänksamhet som han inte kunde dölja ens om han försökte sneglade han upp på henne.
"Mums"
Han hörde sin egen röst och skämdes. Sicken macho man sa mums egentligen? Men Pernilla log om än något avvaktande, så log hon ändå.
Han släppte dottern. Kanske var hans utvisning över nu. Snabbt hängde han ifrån sig väska och jacka. Mycket riktigt på hans tallrik låg lasagne upplagt. En stor portion, nästan som om hon kunde förstå hur hungrig han var efter svältperioden hon utsatt honom för. Han log stort nu och högg in. Pojkarna högg in med samma iver och allt kändes som vanligt. Då ringde telefonen.
"Jag svarar" Pernilla lämnade bordet.
"Ljungberg" Hörde han från hallen.
"Varför ringer du hit?" Rösten lät spänd och arg. Tystnad. En snyftande suck.
"Det är till dig" Hon slog sig ner vid bordet och vägrade möta hans blick. Niklas kände sig förvirrad.
"Vem är det?"
Hon vek upp blicken och han såg tårarna.
"h o n" rösten lät mer som en viskning innan Pernilla stormade ut ur köket.
"Vafan vill du"
Hans röst var spänd
"Du vet att jag inte skulle ringa om det inte var viktigt"
"Hur ska jag veta det jag känner inte dig"
"Inte? Okej, ska vi vara otrevliga nu?"
Han visste att hon förmodligen skulle slå honom blå nästa gång de träffades men han sket i det. Hon hade ringt hem till honom, det var den största tabubrytningen som fanns.
"Tänkte att du kanske ville veta att Wicke just håller på att klå upp killen från grillen"
"Vafan säger du?"
"Tydligen pekade Viktoria Bäckström ut honom som den man hon sett i skogen strax efter mordet på dottern"
"Fan var är dom nu?"
"På grillen"
Niklas slängde på luren. I hallen mötte han Pernilla
"Jag måste iväg"
"Jag och barnen åker bort"
"Va?"
Stressen bultade i omloppet.
"Vi ska åka till mamma över  helgen, då får du tid att tänka, och jag får tid att ta beslut"
Han stannade. Var hon seriös?
"Sluta Pernilla, vi har redan gått igenom allt det här för snart 5 jävla år sedan"
"Men vissa skelett hoppar upp med jämna mellanrum verkar det som"
"Det är kris på jobbet - Lova att du väntar här, jag kommer snart okej, vi ska reda upp det här en gång för alla okej?"
Han höll händerna på hennes axlar och tittade henne djupt i ögonen. Någonstans där inne måste han nå fram till henne.
"Din plikt kallar"
Hon vek undan och släppte fram honom till dörren.
"Men du väntar här eller hur?"
Han fick inget svar, men han måste skynda sig. Han hade inte råd att låta det personliga komma i vägen just nu.
Det tog honom mindre än  fem minuter att springa till grillen. Wicke hade helt tappat kontrollen. Bord, stolar och brickor var omkullvälta runt golvet. Grillkillen låg i fosterställning på golvet. Kicki stod och försökte tala Wicke tillrätta.
"Kom igen nu Wicke, det är inte så här det ska gå till det vet du"
Vännen och kollegans blick lyste av vansinne.
"Jävla svartskallar" Han sparkade killen i magen och belönades med ett stönande ljud och ett skrik från en ung kvinna som hölls fast av två kollegor, Gunnar och Peder.
"Ge upp Wicke för fan"
Han mötte sin väns blick, och han visste att även om han var stark och nära decimetern längre skulle mannen som stirrade tillbaka mot honom golva honom som om han vore en liten flicka.
"Svartskallarna kommer hit och säljer en jävla massa knark"
Wickes före detta fru var numera gift med en man från Pakistan. Det hade inte hjälpt vännens redan fördomsfulla natur, då frugan valde att skiljas från honom för att gifta sig med en man som faktiskt kunde uppskatta en kvinna...
"Wicke lyssna på mig om han mördat flickan så blir han straffad"
Fnysningen som kom från kollegan påminde mer om ett hånfullt morrande.
"Sure, världen är rättvis och alla är vi lika under Guds himmel"
Ett till spark, den här gången mot killens höft. Smärtsamt stönande. Men inte det minsta tecken till försvar.
"Jag ska anmäla er era jävlar jag ska minsann se till att ni får vad ni förtjänar era jävla facister" Flickan skrek hysteriskt och sparkade och slog vilt omkring sig. Killarna som höll henne hade fullt upp.
Killen på golvet blödde ur mungipan och näsan. Niklas kunde urskilja att näsan förmodligen var bruten och ögonbrynet tycktes spräckt. Det som var svårare att avgöra var om blodet från mungipan eller om han blödde inifrån. Han svalde torrt. Han visste att han måste, men det tog emot. Han spände lös sin pistol
"Sluta Wicke"
"Eller vaddå ska du skjuta mig?"
Wicke hånskrattade och ställde sig bredbent framför mannen på golvet
"Både du och jag vet att du inte har stake att skjuta mig"
"Jag vill inte Wicke men du förstör din karriär om du fortsätter... killen blöder, han ligger ner det kan omöjligt krävas mer våld du har gjort nog"
Kicki gick emellan.
"Han har rätt Wiklund, du ligger risigt till redan som det är killen har fått en dos av rättvisan, resten får avgöras i rättegången"
En snyftning avbröt dem och de vände sig mot mannen på golvet.
"Jag trodde aldrig dom skulle dö"

Deras blickar möttes. Alla hade hört samma sak.
"Han talar i plural"

Kapitel 31

Sandra var splittrad. Hon hade också hört honom. Jag trodde aldrig dom skulle dö... men hon kunde inte tro det. Kastor kunde inte ha mördat någon. Hon vägrade tro det. Som en levande död hade hon följt med i ambulansen och nu satt hon vid hans säng.
"Du ser förjävlig ut"
Han svarade inte. Han hade fått en jäkligt stor dos med smärtlindrande och hade därefter somnat som en stock.
"Jag vet.. jag menar, jag tror inte du dödat någon eller hur?"
Hans ögon var slutna. Ögonfransarna var långa, svarta och tjocka. Sandra kom på sig själv med att tänka vilket slöseri det var med sådanna ögonfransar på en man. Sedan skakade hon på huvudet åt det trivala i tankarna.

Läkaren hade sagt att näsan var bruten, dom hade redan sytt ögonbrynet och klistrat någon löjlig snutt tejp där läppen var spräckt. Hans nyckelben var brutet och ett par av revbenen också. Hon tvivlade inte på att han hade ont. Men inte en enda gång hade han höjt handen för att försvara sig. Vilken människa tar bara slag efter slag utan att ens försöka försvara sig?

Hon lutade sig tillbaka i den hårda fåtöljen som hon dragit fram till sängen. Hon försökte redogöra för bevisen hon hört, och sett. Ville hon försvara sin systerdotters mördare om så var fallet? Han hade huvjacka. Han hade setts i skogen. Han hade sagt att han inte trodde dom skulle dö. Vem var dom? Hade han dödat flera? Hur kunde man inte tro att någon skulle dö efter alla dom hugg som tidningen beskrivit att Maria Bäckström fått utstå.

Hon hade under de dagarna hon varit med Kastor uppfattat honom som en väldigt vänlig människa, vemodig kanske, men ändå en kille med en vis dos humor. Hon hade sett honom hålla upp dörren för barnvagnar och rullstolar. Han hade varit barnvakt åt en kvinnas barn medan hon bytte blöja på ett av de andra barnen.

"Nä, det stämmer inte"
"Vad är det som inte stämmer"
Förvånat vände hon sig om, det var den där polis kvinnan.
"Jag har inte känt honom så länge, men han kan inte ha mördat Maria"
"Människor är inte alltid som vi tror"
Kvinnan drog fram en stol och satte sig bredvid Sandra.
"Hoppas han kan förlåta Wicke, han är egentligen en bra polis"
"Ha, jag såg vad den mannen gick för"
"mmm Han tappade kontrollen"
"Det är väl det minsta man kan säga"
"Men rent hypotetiskt, OM mannen i sängen här har mördat din systerdotter, tycker du inte han förtjänar lite stryk då? Jag menar 22 hugg och en krossad skalle på en fyraåring är ju rätt häftig vrede, förtjänar han inte smaka på den själv?"
Kvinnorna värderade varandra under tystnad. Sandra skakade på huvudet.
"Jag kan inte tro att Kastor kunde ha gjort något sånt, tycker ni ska titta vad den där jävla polisidioten hade för sig vill mordtillfället han verkar ju helt jävla störd"
Till sin förvåning hörde Sandra hur kvinnan i stolen bredvid skrattade.
"Mm jag har märkt det, men av andra orsaker, skämt och sido han är hyvens, han har haft det jobbigt och alla här kände ju Maria och känner ju hennes föräldrar så det är känsligt, det är lätt att man skyller p någon som är ny eller utomstående"
"Försöker du säga att din kollegas raseriutbrott mot min vän är alright?"
"Nej, jag hoppas bara att det inte ska behöva bli slutet på hans karriär, för han är en sjujäkla polis"

"Vad mig anbelangar är han den sortens polis vi klarar oss utan" Sandra reste sig upp och gick till fönstret.
"Kastor kan inte ha mördat flickan..."
"Hans enda alibi för tillfället ljög som du säkert vet"
"Va?"
Kicki Vincent ställde sig bredvid henne och stirrade henne kallt i ögonen.
"Hans enda alibi för tillfället är du, och du steg av bussen efter att mordet ägt rum - vilket lämnar din vän här utan alibi, lägg därpå till att han har en likadan huvjacka som offrets mor sett, han är samma längd som offrets mor tidigare uppgett och han har yttrat sig om att han inte trott att dom skulle dö...som jag ser det ligger din vän risigt till och om jag vore du skulle jag omvärderar var jag la min lojalitet."

Kvinnan vände på klacken och försvann.
Sandra stod kvar vid fönstret och stirrade ut i natten.

"Hon har rätt Sandra, jag för.."rösten bröts för en hostattack och ett kvidande när lungorna pressades mot de brutna revbenen. Hon skyndade till hans säng.
"Du är vaken"
"Jag förtjänar inte din lojalitet" han avslutade meningen och hostade till igen.
"Ska jag hämta doktorn?"
"Nä, gå här ifrån"
"Va?"
Han öppnade ögonen och tittade på henne. Hon kände hur det rev i hennes själ när hon mötte hans blick, den sprängde av smärta, djupare än från några brutna skelettdelar.
"Gå här i från"
"Nej"
Han slöt ögonen och stönade till.
"Varför vill du att jag ska gå"
"Varför vill du stanna?"
Hans blick brände i hennes. Varför ville hon stanna? Vad skulle hon svara på det? Skulle hon säga jag vet hur det är att behandlas illa när man inte förtjänar det? jag vet hur det är att vara oälskad och ensam? Skulle hon berätta om sitt behov att hjälpa skadade djur i hopp om att få någon vän.
"Jag vill inte ha dig här Sandra - GÅ"
Han hostade igen och vände huvudet bort från henne. Hon borde ha väntat sig det. Ingen ville egentligen ha hennes vänskap, hennes närhet, i alla fall ingen som hon ville ha som vän.

"Okej jag går väl då, men du får säga va fan du vill jag tror inte du dödat någon"

"Du har fel, så jätte fel"

Kapitel 32

Han borde förståt det. Hon hade inte väntat på honom. Dörren var låst. Bilen borta.Men han visste vart hon tagit vägen och han tänkte inte låta henne komma undan.

Han hatade deras lilla Polo, det var förmodligen därför hon tagit BMW's så att han skulle få pressa sig in i den här värdelösa leksaken. Dessutom var tanken nästan tom.

"Helvetes jävla skit"
Han åkte till macken. Väl framme vecklade han ut benen och kände redan att varenda led kved av behandlingen.
"Tjänare Niklas ska du ha en lott idag?"
Gubben i macken var en glad människa som alltid såg ut att må gott. För tillfället önskade Niklas att han skulle få hälften så ont som han själv hade, men skämdes. Gubben var ju närmare 70 år.
"Nä tack Gustav. ska bara betala full tank på skrället där ute"
"Är ni på väg på semester?"
"Nä hurså?"
"Lilla frun var här för en 25 minuter sen, hon skulle också ha full tank, men ingen lott"
"Sa du 25 minuter sen?"
Gubben nickade godmodigt och höll fram en skål
"En godis vill du väl ha?"
Niklas log mot honom och tog tre godisar.
"Hahaha du har alltid varit en girig liten pojke"

25 minuter sedan, med en bil med dubbelt så mycket hästkrafter och tio gånger så bra väghållning som plåtburken han själv skulle köra. Han stönade irriterat när benen åter skulle knölas in bakom ratten.

Han vred på radion. Men musiken störde honom så han slog av den och nöjde sig med att trumma takten till någon melodi som han hörde i sitt huvud. Det var nära han missade det. Men i backspegeln hann han uppfatta den blå metallic färgen som han själv valt för ett par år sedan.

Han rynkade på näsan. Hade det hänt något? Han gjorde en häftig U-sväng och vände om. Mycket riktigt, i p-fickan stod hans bil, och på huk intill ett av framdäcken stod hans fru. Han kunde höra för sitt inre hur hon svor. Hon hatade allt som hade med bilar att göra, till och med byta olja verkade hon tycka var för invecklat.

Han parkerade bakom BMW'n. Ludde hängde över baksätet och vinkade frenetiskt. Tindra satt fortfarande bakåtvänd i framsätet. Hon var fortfarande så liten att det funkade. Han klev ur.

"Skratta då"
Hon lät både arg och sur
"Varför ska jag skratta"
"Inte ens en värdig sorti kan jag göra utan att ställa till det"
"Njae men inte är det nåt att skratta åt heller"
Försiktigt gick han närmare, hon hade inga kastruller i närheten, men han hade fortfarande ett ärr i hårfästet från den gången hon haft det.
"Vi måste prata Pernilla, vi kan inte hålla på så här"
"Vadå VI? Jag håller mig inte med en älskarinna på sidan om"
Han stönade irriterat.
"En gång, en jävla gång och jag trodde vi hade löst det"
Hon snörvlade och lada armarna i kors framför sig.
"Jag var dum, eller snarare jag var en totalpuckad idiot, och jag vill gärna tro att jag har utvecklats sedan dess, och idag vet jag hur mycket det jag har är värt" sakta gick han emot henne med utsträckta armar.
"Hon ser ju ut som en jävla fotomodell"
Snyftningen övergick till en hulkning
"Gör hon?"
"Dumma dig inte Nicke, hon ser ut som en jävla Claudia Shiffer"
"Claudia Shiffer är blond"
"Håll Käften"
"Jag tycker hon ser ut som barbie"
"Precis vad man vill höra jävla idiot, hon har säkert inga ärr efter akuta kjejsarsnitt, hon har säkert inga bristningar eller celluliter på låren"
"Nä du har nog rätt, hon har säkert inget sånt"
Han visste att om något funnits att kasta skulle han vid det här laget varit skadad.
"Hon är ett tomt skal Pernilla, jag skulle aldrig byta henne till mor för mina barn, jag skulle aldrig vilja vakna upp med hennne nästa morgon. Jag vill fan inte ens ha hennes armar omkring mig. När ska du fatta att det bara finns du för mig?"
"Inte alltid..."
"Jag har bett om ursäkt, och accepterat att du inte kan förlåta, men det kommer aldrig mer att hända, jag satt och grät i ett hörn när jag trodde du lämnat mig för ett par dagar sedan"
Hon blev tyst. Stirrade dumt mot honom.
"GRÄT du?"
"japp"
"Med tårar och allt?"
"Tårar och snor och hela kittet"
"Seriöst?"
"Japp"

Hon slappnade av något.
"Riktiga tårar?"
"Stora, våta vätskeansamlingar skvätte ur ögonen på mig"
Snyftningarna började avta.
"Säkert?"
"Mhm"
Med ett skutt var hon i hans armar.
"Jag står inte ut med att tänka på dig och henne tillsammans"
"Gör inte det då, hon har ingen plats i mina tankar det är då ett som är säkert"
"Jag älskar dig din dumma tölp"
"Jag älskar dig med raring"
"Förlåt för ålen"
"Njae det kommer ta tid... va fan tänkte du på ÅL? Tvingade du i ungarna det med?"
"Nä vi åt pannkaka innan du kom hem"
"Ja nog tror jag det nog"
"Du ska slippa ål från och med nu"
"Tack"
"Måste du jobba med henne?"
"Tyvärr, hon är rätt okej som polis och när Marias mord är löst så kommer hon åka tillbaka till 08"
Han kände hur hustruns armar stelnade mot hans  axlar. Fan, inget postivt fick han säga om Kicki, hur dum var han?

"Förlåt för golfklubborna"
"Nähä du - dom får du diska upp och bagen får du tvätta med"
"Okej"
"Okej?"
"Ja, det var lite överdrivet"
"Lite?"
"Don't Push it"
"Nä, du en sista önskan"
"Vad?"
"Snälla gulliga älskade vännen, den enda kvinnan i mitt liv, drottningen över mitt hjärta..."
"Nu överdriver du Nicke"
Hon skrattade lätt, hans Pernilla hade så lätt att förlåta när hon lade den sidan till, så lätt till skratt.
"... kan jag få köra BMW'n hem?"
"Okej, men då får du byta däcket själv"
"Japp"

Hon gick mot den lilla plåtburken men vände sig om för att titta på honom där han satt med domkraften och dett punkterat hjul. Fan vad rädd hon varit, rädd att förlora honom, hon skulle aldrig överleva. Han vände sig mot henne och deras blickar möttes.  Han vinkade. Hon vinkade tillbaka.