Klockan slår ett slag för världen, du ser på mig och jag ber dig att se bort, förändra inte min värld nu snälla du

Vinden slår ett slag emot trädet, här utanför. En fågel övergav sitt bo en dag och kom aldrig tillbaks igen.

Du överger mig även du en dag, folk försvinner och jag önskar att jag kunde vara van. Men lidande avtar ej gång efter gång och jag saknar så den övergivande fågelns sång. Han flög iväg, lämnade mig med ett träd, kämpandes ensam emot hårda vindar. Och jag längtar så till den dag han kommer tillbaka, men ibland undrar jag om det inte är för evigt den här gången. Och jag fäller tårar vid ett fönster vettande emot träd och andra fåglar, som aldrig kommer nära mig. De känner mig inte, men de känner dig. De litar på dig men inte på mig, ty jag har blodiga armar och det skrämmer alla dessa få som stannat kvar tills världen en dag skiftar till ännu en slumrande vår.

De hoppas och så gör även jag, ty här står jag vid mitt fönster,

längtandes varje dag, här står jag, ja ty här står Jag.

Men den flyende fågeln kommer ej igen

Ty den har äntligen funnit vägen, vägen hem

(Sjöbo 10 Mars 2007)