\"Om man kunde knulla med sina tankar skulle jag göra det. Mina tankar definierar mig, de donerar mitt bränsle till världen. Min kropp till skal är endast en blek kopia av vad min själ kan åstadkomma.\" Så skrev Niclas Stagnèr en gång, läs hans ord en gång till är du snäll. Min kropp till skal är endast en blek kopia av vad min själ kan åstadkomma, du såg innanför min kropp och mitt skal, du suddade ut den bleka kopian av min själ och du gav mig inträdesbiljetten till det nya livet. Du lät mig lämna helvetets förgård samtidigt som du klädde mig vacker. Här kom lyckan. Du tog mig med upp till himmelen, till rikets ridå, där vi hand i hand tittade på änglarnas parad. Minns du?
Jag tror att vi blev kvar där uppe, någonstans, för varje gång mörkret föll så tände du stjärnorna och jag tände månen. Vi satt där, på vår stjärnkomet och räknade dagarna, vi skrattade ikapp, vi hade maratonlöpningar som alltid slutade med att du vann. Jag somnade varje gång. Och gången då du bevisade att det faktiskt går att äta glass i bastun, och dessutom direkt ur paketet, så bevisade du att man göra vad fan som helst här i livet. Du blev min riktiga superhjälte.
Du sa att jag var speciell, att jag genom, endast, tanke fick alla iskristaller att smälta. Jag sa att du var speciell eftersom det aldrig behövdes stjärnor för att du skulle gnistra. Du blev min levande överlevnadshandbok, du följde alla mina steg och du såg till att jag hela tiden var på den säkra sidan. Du fångade upp mig när alla andra blundade och det är först nu som jag förstår att du inte vill se mig falla. I såna fall hade du låtit mig gå för länge, länge sedan. .
Ett tackord finns inte och ingen bra ordsammansättning heller. Det finns verkligen ingenting som kan beskriva dig. Allt du gjort för mig, du har ägnat nätter åt mitt snyftande, du har ägnat timmar åt att lyssna på mina berättelser och beklagelser. Du är speciell, du är helt enkelt inte som någon annan som jag har träffat. Sanningen är den att det var du som fick mig att skratta det riktiga skrattet igen, det var du som fick mig att inse att livet inte är så tokigt i alla fall, det var du som fick mig att inse innebörden i livsmeningen igen, och jag älskar dig för det.
Det var som jag hade fallit över kanten och du kastade ner repet och lät mig klättra upp, sen var det som du stoppade in mitt förlorade is hjärta i mikron och satte på uppvärmning. Sakta men säkert lät du mig smälta sönder, växa upp och bli en ny människa.
Du, jag och marängsvissen.
Jag har en önskan istället för ett tack. Minns du att vi tillsammans klättrade på regnbågar och gick på stjärnbroar och under varje steg höll du i mig för att jag inte skulle trilla ner? Ett tack räcker verkligen inte, så jag hoppas att när du har vunnit allt du vill och när alla stjärnor på himmelen är dina, på riktigt. När varje dag känns likadan, då allting har blivit slentrian, när jorden har snurrat sina varv, när du har varit överallt och när du har testat allt som går, försök att komma ihåg mig då… det finns faktiskt bara du och jag i vi.
Du gav mig livet tillbaka, utan ägodelar, så jag behöver inte längre vara rädd för att förlora någonting. Du är en av de allra bästa vänner jag någonsin haft,******* , orden räcker inte till för dig, Tyvärr, men jag har trots allt gjort ett tappert försök. Jag hoppas i alla fall att du aldrig släcker ner vår stjärnbild. Alla torra, alla salta och alla våta tårar blandat med våra sönderbrända drömmar pryder universums svarta himlavalv så otroligt vackert… Ser du? Det liksom bildar en spegelbild av allting…