När solen har gått och lagt sig,
när det känns som om hela jorden står still,
då mår jag som bäst.

När ingen ser mig,
när ingen hör mig,
när ingen orkar bry sig,
då mår jag som bäst.

När man kan sitta och räkna stjärnor i timmar,
men ändå inte komma fram till hur många de är.
När man kan sitta och titta rakt ut i det oändliga,
då mår jag som bäst.

När alla andra inte finns i närheten,
när gruset inte längre småpratar med hjälp av andras skor,
när vinden bara viskar,
för att inte väcka,
då mår jag som bäst.

Men sen,
när alla ser,
när alla hör,
när alla orkar bry sig,
när himlen är som vackrast,

det är då jag blundar och sjunker,
djupt, djupt ner,
ner under allt,
försvinner från alla nyfikna,
försvinner från världen.

Försvinner för att himlen är för tydlig,
för att allt syns för tydligt,
för att alla vill att jag ska vara tydlig,
för att stjärnorna inte går att räkna,

Jag gör som stjärnorna,
jag lyser i natten när alla de som hör,
som ser,
som orkar bry sig,
inte längre hör,
inte längre ser,
inte längre orkar bry sig.