Jag visste att mycket kan gå sönder, men jag visste inte att hela jag, och hela mitt hjärta kunde gå sönder i tusen bitar.
Jag trodde inte att man kunde bry sig om någon så till den milda grad som jag bryr mig om dig. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt.

Jag trodde aldrig att jag skulle gråta nästan två dagar i sträck, över en vän som fortfarande finns.
Jag trodde inte att jag skulle bete mig som jag har gjort, hela jag har förändrats,
hela jag, och hela mitt hjärta har gått i tusen bitar.

Jag letar efter den sista biten,
men hittar den aldrig.
Hittar aldrig den mest färgglada biten i pusslet, den som verkligen behövs för att pusslet ska bli ett helt pussel.
Gång på gång luras jag av en annan pusselbit, och gång på gång blir jag besviken. Fel pusselbit, igen. Hoppet sjunker och sjunker, och tillsist är det bara två pusselbitar kvar, men det finns tre hål i pusslet.


Först då inser man, att pusslet aldrig kommer bli helt.