Sjön ligger som en spegel ute i ingenstans.
Ingen kan se mig,
ingen kan höra mig,
ingen vet var jag befinner mig.
Ingen vet vart jag vill komma.
Ingen vet något mer än att jag är

försvunnen.

Allt runt omkring mig är tyst och fridfullt,
skrämmande vackert.

Ingen mobil har jag heller,
vilket är skönt.
Men smått läskigt

nu när det börjar skymma.

Nu när nattsolen sjunger så vackert så att måsarnas skri upphör.

Jag bröjar frysa,
allt som var så vackert förvandlas till något som knappast kan kallas vackert.
Snarare skrämmande fult.

Allt det där underbara förvandlas till något som jag inte uppskattar,

som bara skrämmer mig.

Ingen kan se mig,
ingen kan höra mig,
ingen vet var jag befinner mig.
Ingen vet något mer än att jag är

försvunnen.