Varje gång jag ser dig blir jag knäsvag,
på riktigt.
Nära att falla ihop.

Jag ler,
så fint jag kan.
Anstränger mig verkligen,
men det ser nog bara konstigt ut.

Jag säger hej,
och vi pratar.
Men jag är alldeles för glad för att det måse se normalt ut.

Men sen,
när jag går hem.
Jag tror du gillar mig.

Men efter det,
när det kommer fram.
Att jag var konstig, skum.
Då är det inte roligt längre.

Jag vill vara \"normal\",
om det nu finns något som heter så.
Alla har väl sina brister,
och de bli påpekade lite då och då.

Men var du tvungen att påpeka min brist nu,
när allting
faktiskt höll på att bli bra.






















Helt plötsligt är jag knäsvag av andra skäl,
nära att falla ihop.