STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN


Hon tittade längre fram i fåran, där gick hennes älskade
Erik. De hade träffats i Skåne, året var 1936.
Att hacka sockerbetor var slitsamt, men hon tjänade mer här på
två månader än vad hon gjorde på ett helt år, hemma.
Hennes kärlek till Erik var besvarad. Men Erik var sonen
till godsherren där Vivian hackade sina sockerbetor.
Erik han gick bara och inspekterade att de andra skötte sig.
Vivian tänkte.
- Var detta en dröm, eller ska jag vakna upp och inse att detta
kunde inte ske.

De var inkvarterade i små låga längor.
- Nästan som startarlängor, tänkte Vivian.
- Men vad gör man inte för pengar.
Veckan gick fort och snart var det lördag och då var det dans borta
vid Vegby loge.
Vivian och Erik hade bestämt träff och snart kom Erik cyklande.
Erik han hojtade till.
- Ska du hoppa upp på ramen?
Vivian hoppade upp på ramen och de fortsatte mot Vegby och logen.

Det var så att Eriks far hade sagt.
- Du beblandar dig inte med arbetarna, speciellt inte kvinnfolk.
- Hör du det?
Erik hade nickat medgivande på huvudet.
Hans far hade stora planer att Erik skulle läsa vidare och
kanske så småningom ta över godset.
Men Erik hade andra planer.
Han hade börjat att spekulera lite i aktier och tyckte det var roligt.
Snabba pengar var väl hans målsättning egentligen, för hans far
höll hårt om plånboken.

Erik och Vivian hade en fantastisk kväll och dansade nästan varenda
dans.
De hade gått en bit där ifrån och “vänslat” lite som Erik kallade det.
Båda två kände att kärleken hade grabbat tag i dem.
Erik hade sagt.
- Du är den ljuvligaste blomma som någonsin har planterats i
mitt hjärta.
Vivian var lite svag för poetiska män. När han sa så om henne smälte
hon totalt.

Erik blev mer och mer förälskad i Vivian. Kunde knappast bärga sig
när han gick på åkern med betorna.
De träffades nu mitt i veckan också och han hade stora planer.
Han berättade för henne att jag vill då inte krusa min far.
Vivian hade sagt.
- Ja, men pengarna är inte viktigast utan det är vår kärlek.
Erik hade då pussat henne rakt på munnen.
När de kramades så sa Vivian.
- Tror du verkligen att detta kommer att bli vår lycka?
Erik svarade med kinden tätt mot hennes.
- Ja, det ska jag sörja för, oroa dig inte alls.

När Vivian låg i den knöliga sängen hörde hon först sin rumskamrat
snarka efter en hård dags slit på åkern.
Hon liksom flöt bort på sömnens vingar och hon var riktigt nöjd.
Dagen kom och arbetet fortsatte och hon kunde inte slita
ögonen från Erik.
Detsamma var det med Erik.
Dagen gick nu mot kväll och Vivian kom hem till denna hennes
sovplats.
För mer var det inte.
Hennes rumskamrat som föresten hette Greta, var en trevlig tjej
och Vivian tyckte mycket om henne.
Hon visste om detta med henne och Erik.
Vivian frågade henne.
- Har du varit kär så det nästan värker i dig?
Greta svarade.
- Det är ingen som vill ha mig. Det enda som värker är mina
knän.
De skrattade båda hjärtligt åt det här.

Erik hade blivit besatt i det här med aktier och tänkte att
nu ska han göra ett klipp.
Han lånade fem tusen kronor av sin far. Ja, han tänkte att detta
bara skulle bli et lån.
För han skulle tjäna mycket pengar och då kunde inte hans
far säga.
- Du har tagit pengar av mig!
Utan han hade naturligtvis tänkt att lägga tillbaka dem.
Men olyckan grinande honom i ansiktet. Han hade köpt Krugers
aktier och Kruger begick självmord i Paris.
Så nu var de inte värde ett öre.
Erik kunde inte släpa tanken av att höra sin far säga.
- Du är inte bättre än en statare, du är en tjuv! En asfågel
som stjäl från sin far!
Detta var något som han inte kunde tänka sig att bli misshandlad
både fysiskt och psykiskt.

När Erik träffade Vivian verkade han nedstämd, men han sa inte ett
ljud.
Man såg i Eriks ögon att tårar kom fram när Vivian talade om deras
kärlek och hur mycket de älskad varandra.
Han försökte att dölja tårarna och försökte på det bästa
att hålla med henne.
Vivian frågade om igen.
- Är det något som har hänt?
Erik svarade.
- Nej, då jag är bara lite trött.
De var med varandra hela den kvällen och hur mycket de
älskade varandra var svårt att förstå.
Vivian sa.
- Du är mer än vad luften är för mig. Jag har aldrig känt det så.
- Jag vet att vi kan bli lyckliga. Oroa dig inte för pengar det
viktigaste är vår kärlek
Erik han tänkte.
- Det är lite konstigt att hon säger detta om pengarna.

Vivian vaknade upp till ännu en dag med ett hårt arbete på
åkern med sockerbetorna.
Men Vivian var glad för när hon kom ut på åkern så skulle hon
se Erik.
Men idag var inte Erik där. Hon undrade vart han var.
När kvällen kom så kunde hon inte hålla sig utan hon gick
till godset.
Hon visste var Erik hade sitt rum.
Dörren hon öppnade knarrade lite och hon gick uppför trappan
försiktigt.
Hjärtat bultade för hon visste om Eriks far kom, då skulle det bli
ett fasligt rabalder.
Nu var hon uppe på vindsvåningen. Knackade på dörren.
Ingen öppnade. Hon viskade tätt intill dörren.
- Erik älskade, det är jag Vivian.
Inte ett ljud hördes och Vivian tyckte detta var märkligt.
Hon kände på låset och dörren gick upp.
Först tänkte Vivian.
- Vågar jag?
- Javisst gör jag det!

Hon kom in i rummet och såg då Erik hängande i taket.
Vivian skrek till av fasa.
Det låg ett brev adresserat till Vivian. Hon stoppade detta
i klänningsfickan.
Just då störtade Eriks far in i rummet.
När han såg sin som hängandes där yttra han bara.
- Vilket slöseri.
Han tittade på Vivian och sa.
- Vad gör du här?
Vivian svarade.
- Erik sa att jag skulle komma hit det gällde något med arbetet.
Eriks far nöjde sig med detta.
Vivian gick där ifrån med huvudet nedböjt i klänningen och
tårarna rann utför hennes kinder.
Greta fick nu reda på allt och Vivian var så ledsen att
hon kunde inte läsa brevet.
Greta läste brevet åt henne.
- Älskade Vivian.
- Jag ville inte göra dig illa, det vet du. Men jag kom i en
sådan situation att det fanns ingen återvändo.
Du vet att du är mitt allt. Men jag stal fem tusen kronor av
min far till aktier, men förlorade allt..
Du vet att jag kommer alltid att älska dig och det för evigt.
Livet är ganska så orättvist men förlåt mig, jag kunde inte
göra något annat.
Älskade Vivian, ber för mig, så ses vi i himlen.
Farväl min älskade.
Erik…

Greta hade nu vårdat Vivian i ett år och hon blev inte bättre.
Läkarna undrade varför. Hon var ju ung och kraftfull.
Men ju mer tiden gick desto mer tynade Vivian bort.
Hon sa till Greta.
- Jag har inte ens pengar nu till min begravning!
Greta svarade henne.
- Du ska väl inte dö.
Men tyvärr så dog Vivian och det sista hon sa när hon låg
på sitt yttersta var.
- Jag hoppas att jag får möta Erik i himlen. Där kommer vi
att älska varandra i evighet.
Greta hörde sista andetaget och sedan låg Vivian där i ett
sådant lugn.
Greta hade fått ihop ett hundra kronor som hon hade tänkt göra
något roligt för.
Vivian hade inga anförvanter så begravningen skulle bli en “fattig mans
begravning” som det hette.
Men Greta tog sin hundra kronor beställde en kista och fick t.o.m.
över till en minnesstund för Vivian.
När Greta stod vid graven så sa hon.
- Kära Vivian, du valde kärleken, men pengarna blev ändå
din olycka. Jag kommer att sakna dig så förfärligt.
Medan tårarna föll nedför hennes kinder. Kunde hon se Vivian
och Erik gå bort från denna jordens besvärligheter

Hon hittade till slut en gravsten. Hon visste naturligtvis vad det
skulle stå på den.
På Vivians gravsten skrev Greta.
- Störst av allt är kärleken.

Mr G