Tiden hade ännu inte tagit sin början
och människan var ännu länken mellan
jorden och Den Gudomlige

I detta tomrum mellan nuet och dåtiden
glänste ett barns ögon
av stjärnor dränkta i brunnar med
mörka vatten

och jag grät

 Dina mjuka händer tecknade
svalor på mina kinder
där tårarna redan ritat streck
av fantasi och omsorg

Lämna dina bekymmer åt gårdagen
och ta in med mig i madrasserade celler
där vi inte kan skada andra
bara varandra

och låt oss gå under tillsammans inatt