Han vänder sig
bort från mig,
och drar täcket upp över öronen.
Jag har mitt ena ben över mitt täcke
och ligger vänd mot hans ryggtavla.
Hans tunga andetag övergår snart i snark
och mina ord tystas till tankar.

Månen syns inte till,
men natthimlen glänser av skenet
från gatubelysningen.
Enstaka fönster
i hyreshusen är upplysta.
Jag hör ingenting från parkeringen
nedanför.
Den som i detta nu är på väg
är det nog till fots,
så att jag inte kan höra det.

Jag leker med tanken
på att ge mig av till fots i detta nu,
utan att han hör.
Så skulle jag föralltid vara borta.
När morgonen kom skulle han inte få lyssna
till mina tystade ord
som skulle förbli tankar.
Han skulle vakna till morgonens blekblå sken
och enbart få lyssna
till ljuden från parkeringen nedanför.