Det fanns där i varje ögonkast
i varje snabb blick åt mitt håll
fanns åtrån
passionen och dyrkan
Stundom fastnade blicken hos oss båda
och vi nöjde oss med att bara se
på varandra
och gissa den andras tankar

Vi brukade undra
och fråga med osminkad nyfikenhet

Jag minns hur vi sov i skift
som för att försäkra oss om att den andra låg kvar där bredvid
I smyg turades vi om att se på varandra
och frustreras över att inte få delta i drömmen

Vi kunde inte komma nära nog
Hur tätt våra kroppar än låg intill varandra
så ville vi vara närmre
ändå

Jag minns om jag anstränger mig

Men de är långt borta nu
minnena
Så långt borta att de knappt värker längre
De är bara vackra bilder numera
som saknar doft och som inte går att ta i
Vackra att se på
men för nötta för att väckas till liv

Vi är som skuggor nu för varandra
som bara finns där alldeles intill
som irriterande fläckar på en solbelyst vägg

Ögonkasten är snabba
och saknar såväl åtrå som nyfikenhet
Vi undrar ingenting
och varken frågar eller gissar längre
för intresset har fallit i dvala

kanske tynat bort alldeles och dött

Pirret byttes mot trygghet
och ovissheten mot självklarhet
tröstar jag mig med och blir grå
om mina förr så blossande röda kinder
Och mina tystade ord hopar sig till klumpar i mitt bröst
som förr var så lätt
att fylla med svalkande luft

Om jag ska vara en skugga
som saknar både doft och tankar
bredvid den som jag en gång gav mig till
den som fick se varje skrymsle
så ger jag mig av

Jag bad inte om trygghet
och inte heller om självklarhet
eller om svaren på mina frågor

Jag sover fortfarande i skift
men han sover hela natten
Jag vaknar för att förvissa mig om att han finns kvar där bredvid
men han tar det förgivet

Snart ger jag mig av
troligtvis redan imorgon