Det var en gång en sekund, som förändrade. En sekund, en enda, som förändrade allt.
Från en sekund till en annan. Från en människa till en annan. Från ett liv till ett annat.

Snöflingorna gnistrade i luften. Luften, som färgades vit vid varje andetag. Allt var stilla.
Vi, du och jag, vi stod under en gatlykta. Klockan var exakt 23 minuter över fem, men mörkret var redan på väg att dränka oss.
Jag minns inte, vad som hänt innan, vad vi gjort, och hur vi hamnat där, men just den sekunden. Sekunden med stort S. Den är stjärnklar. Inte solkar, eller glasklar, för sjärnorna var de enda vittnena. Tysta vittnen. Stjärnorna, och gatulyktan, var våra enda ljus. Våra enda hopp.

Minnena blixtrade förbi, som x2000 blixtrar förbi en död igelkott. När vi satt på bussen. Det var en ful buss, med brutna ben och skrapsår. Det förstörde stämningen. Och det känndes så fel med din kind mot min axel. Jag vet att det var fel, fel av mig att låta dig ha din axel där, fel av mig att låta dig hoppas, fel av mig att inte våga, fel av mig att vara fel. Din hud var varm, av kärlek tror jag, och min var kall. Iskall. Men du märkte inte det. Senare med din jacktäckta mage mot min, dunkade ditt hjärta på ett sådär härligt kärlekssätt, jag kände det genom tusen lager tyg, det slog lika hårt som miljoner stenar skulle slagit emot min bara hud. Mitt hjärta slog inte alls, men du märkte inte det. Jag ville bara göra dig glad, inbillade mig själv saker bara för att inte såra någon. Men du märkte inte det.

Jag minns Sekunden, som min egen målning. Som om jag lagt ner flera timmar, på dina läppars färg, och skuggorna som sträckte sig i asfalten. Varje penseldrag på julblomman, som stod några meter ifrån oss, var mitt. Bara mitt. Jag hade kontrollen. Det var min sekund. Min tur, att reagera.
Din hand var sluten runt min, den där sekunden som jag förstod. Du hade uttalat, dina stämband hade försiktigt fört fram, de där orden. De största orden i världen. De orden som kan förändra. Du såg på mig, rev upp mitt inre. Din blick låg mot min, drog och slet i mina stämband för att jag skulle säga samma sak. För att också jag skulle förändra. Vi skulle förändra. Tillsammans. Visst förändrade jag. Men jag förändrade ensam. På en sekund förändrade jag. På en sekund förstörde jag. På en sekund krossade jag din sogsna blick och den svaga själen. Bara jag. Bara mitt val, mitt fel. På en sekund var vi längre ifrån varandra, än vi någonsin varit, fast vi stod så nära. På en sekund föll tusen tegelväggar ner emellan våra själar, och det fanns inga fönster eller dörrar. På en sekund släppte jag din hand, och vek undan min fega blick.

Snöflingorna gnistrade i luften. Luften, som färgades vit vid varje andetag. De hade fallit någon meter. Jag hade fallit tusen mil. Allt var stilla, förutom inuti mig och dig där det var storm och kaos. Blixtar och åska slog ner i våra hjärtan. Vi, du och jag, vi stod under en gatlykta, som lika gärna kunde vara släckt, för allt hopp var redan ute. Klockan var exakt 23 minuter över fem, och mörkret hade dränkt oss fullständigt.